bakomljudet

www.bakomljudet.se

2012-01-18T15:01:00.007+01:00

Bakomljudet har hittat ett nytt hem, kolla in hemsidan här!

From what we know we only have one chance in this life to make it worth something.

2011-08-29T11:37:00.006+02:00

Jag vet inte vem han är, jag känner honom knappt men ändå når han mig som ingen annan kan just nu. Det känns märkligt att vi kommer varandra så nära för jag har antagligen hört allt förut men nu känns innebörden av hans ord mer betydelsefulla än någonsin. Hans blick borrar sig igenom bilden på albumet och jag är nu fast övertygad om att den tittar på mig – Allt handlar om oss nu. Jag sitter på första parkett och minut för minut tillåts jag att ta del av hans historia, historien som format honom och som berättar vem T.Shirt är.

Så fort jag trycker play på I Should Just Chill möts vi i en mörk gränd på New Yorks gator. Han har ett fast handslag och basen i hans röst ger ett respektingivande intryck. Längs de nio spåren visar han mig sedan platser, människor och berättar om händelser som betytt mycket för honom. Det hörs på långa vägar vilken stad som beaten fått växa fram ur och med hans träffsäkra rader blir hans historier lätt översatta till mina egna. Den inledande och tillika hyllningslåten Ode To Raekwon sätter ribban högt och får sedan sällskap av en rad sköna låtar som i min bok heter I Should Just Chill (Freestyle) och kanske i särklass 20 Minute Blowjobs. Nej, låt inte låttiteln skrämma dig, känn in den, känn hur väl den beskriver den där överväldigande känslan av allt man borde och ska, allt man ska hinna göra och uppleva. From what we know we only have one chance in this life to make it worth something. Tankar som dessa kan nog de flesta relatera till och jag vill lova att mitt nyligen 24-åriga jag invaderats av alla du borde, du måste och du ska. Det finns så mycket jag ska hinna med, mycket jag ska uppleva och genomföra – så mycket att jag ibland glömmer att uppleva det som är här och nu. Från den sista sommarbrisen som sköljer genom mitt hår till den varma blicken från en främling.
När de nio spåren lider mot sitt slut har jag och repeat-knappen redan blivit bästis och bundis flera gånger om. För vissa rader bara måste höras om och om igen, vissa beats bara måste få skaka mina väggar och uppröra mina grannar. Ja, det blir på ett vis livsavgörande och att falla för honom blir således naturligt. Du faller för hans blick, hans livsbejaknade texter men kanske faller du framförallt för den höga kvalité hans musik står för. Det är då det blir så självklart, det är då det slår dig- att T.Shirt inte är en av alla dem som faller mellan stolarna utan att han är synonym med någon du borde hålla ögonen på från och med nu.

Häromdagen släppte T.Shirt en video till Ode To Raekwon och de insiktsfulla raderna och det där oklanderliga och snudd på klassiska beatet som redan innan gjorde det omöjligt att sitta still porträtteras till perfektion och ger låten en ny dimension som säkerligen gläder Raekwon himself.

I Should Just Chill by T.Shirt

Jantelagen är död och begraven. I got big dreams, ironically I never sleep because of it.

2011-08-15T22:42:00.010+02:00

Du föraktar den, förnekar dess existens men stundom gör den sig ändå påmind och skiner igenom i ditt tankesätt. Det missgynnsamma och negativa tar vid och någonstans mitt i bland det undrar du varför du egentligen bryr dig så mycket? Jag talar förstås om Jantelagen. Denna vedervärdiga, oskrivna lag, som med sina ord om att man inte får sticka ut och tro att man är bättre än någon annan färgat ett helt land och dess tankesätt. Personligen hatar jag den makt detta tänk tycks ha över mig och blir därför lycklig var gång jag möts av någon med in-your-face-attityd. Att stifta bekantskap med den unga MC'n Kardi känns således väldigt bra och hans minst sagt osvenska tankesätt pissar på allt som stavas jante. Här möter du istället en hungrig och talangfull 18-åring vars självförstroende det inte är råder något fel på - en ung man som är fast övertygad om att han är den bästa i gamet. Detta oövervinneliga tankesätt bäddar han sedan i rhymes inspirerade av Jay Z, Nas och Biggie vilka känns sjukt befriande och i takt med varje tungt beat han levererar tar han mig längre och längre ifrån jantelagens järngrepp.
På hans senaste platta The Valedictorian hör du historier och skildringar från hans uppväxt i Bronx, NY till hans syn på de privatskolor han gått på. Faktum är att det bland annat var Asher Roth-parodin I Hate Prep School som gav honom ett mer välkänt namn och som sedermera lett till turnéer med bland andra artister som Chiddy Bang och XV. Med material som kallats ett av det bästa från en undergroundartist under 2011 tar han sedan sin skryt-rap, eller braggadicio-rap som han själv kallar det, och sätter en rad kända hip hop-artister och kulturen som tycks omge dem på plats. Lyssna bara in den nya singeln Joke! så förstår ni nog vad jag menar och får antagligen er ett gott skratt på köpet. Missa inte heller min personliga favorit Busy.
Ur hans otroliga målmedvetenhet föds det ena knivskarpa rimmet efter det andra och trots att janten i dig kanske skriker nej (!) måste du krypa till korset och erkänna att de 12 spåren talar sitt tydliga språk - Att en aura framträder där bland attityden, drömmarna och drivet, en aura som skiner lite mer än alla andras, en aura som är lite bättre än de flestas - en aura som får dig att förstå att han är här för att stanna och att Jantelagen nu är död och begraven.

The Valedictorian by Kardi

We’re just some kids doing what we want to do.

2011-08-11T21:53:00.005+02:00

Kanske kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är men något händer här inuti när jag möter nya, unga talanger. Förmodligen har det och göra med att jag på något vis då kan erinra den där orädda-och-jag-ska-erövra-världen-känslan som man är välsignad med innan man blir äldre och börjar tänka för mycket på konsekvenserna av sitt handlande. Det syns i deras ögon, på sättet de rör sig och i många fall vittnar också själva musiken om det. Det finns de som är skoningslösa och kanske hade mått bra av en dos ödmjukhet men sedan finns det ju också de som bara sopar mattan med oss, de som har en talang som heter duga - de som får varje etablerad och erkänd artist att darra. Nog för att jag själv inte är någon musiker men nog ser jag bilden, skräcken från de äldre när Kids These Days äntrar scenen.
In kommer åttamanna-bandet bestående av Nico Segal på trumpet, J.P. Floyd på trombon, Rajiv Halim på saxofon (ping! Mamma), Lane Beckstrom på bas, Greg Landfair Jr. på trummor, Macie Stewart, sång och keyboard, Liam Cunningham sång och gitarr och sist men inte minst, min egna highlight, Vic Mensa, gruppens MC. Puh! många, I know, men vilken jäkla skön konstellation sedan. Med individuella personligheter, instrument och förmågor som hemlig ingrediens kokar dessa, knappt nybakade high-school elever, ihop en härlig och högst unik blandning av blues, jazz, funk, rock och hip hop. En musikstil som, inte helt otippat, imponerat på många och som numer gjort sig känd utanför Chicagos gränser. Faktum är att det sägs vara en ren njutning att få uppleva dem live och med den samling instrument, genrar och av deras inspelade material att döma, har jag inte svårt att förstå varför.
Kärringarna och gubbarna i oss hade kanske, av ren avundsjuka och egna komplex, velat påstå att musiken skulle behövt lite finslip och övning men vi vet ju alla att det hade varit en lögn. För Kids These Days osar kvalité och musikalisk mognad samtidigt som de håller ett fast grepp om den ungdomliga känsla och lekfullhet som symboliserar musiken.

Är du en kärring, en gubbe eller som jag? Lyssna på Darling från deras EP Hard Times och nya låten Clear Eyes så får vi väl se...

Nobody see it the way we see it.

2011-08-09T21:19:00.008+02:00

När jag är deppig, ledsen eller nere sluter jag både ögon och öron för omvärlden. Inte några ord kan komma mig nära, inte någon kan hjälpa mig. Eller detta är i alla fall vad jag länge trott, men nu har jag äntligen förstått det uppenbara. För vad spetsar mina öron? Vad talar till mig som ingen annan? Vad kan få det mörka hålet att ljusna? - Musiken. Jag suger i mig varje ton och varje ord. Varje del tycks fylla en funktion och kraften den utstrålar förändrar mig. Just den där utstrålningen eller ska vi kalla den överföringen intresserar mig. För hur kommer det sig att känslor kan överföras på det viset? Jag kallar det en kraft, NewVillager kallar det NewVillager mytologin. En smula flummigt, jag vet, men deras tankesätt fascinerar mig.

Detta är en grupp som använder sin musik för att illustrera ett system av tänkande som delvis är påhittat och delvis skapat av gruppen själva och där allt kretsar kring att se på världen med en lins. Mytologin beskrivs bland annat genom livserfarenheter, musik, fotografi och konstinstallationer. Ja, egentligen allt som ger utlopp för kreativitet och därav kallar de sig för en multi-media grupp.
Efter fyra år av digert och högst konstnärligt arbete kom så i början av sommaren Ben Bromley och Ross Simoninis självbetitlade debutplatta som med sina 10 spår förändrade mig, min värld och min lins. Med en elektronisk pop de själva benämner som new pop bakar de in allt från synth-funk till gospel-vibbar och med influenser från The Beatles och Michael Jackson blir deras musik otroligt enkel att falla för. Den senaste singeln, Shot Big Horixon, är i särklass en favorit i min bok och står dessutom som en skänk från ovan med budskapet om att sikta högt. Ett tema som mina läsare numer förstått är livsviktigt i mitt liv och som jag omfamnar till fullo. Den stoppar mig från att sluta mig, den får mig att bibehålla motivationen och mitt fokus men framförallt påminner den mig om att aldrig sluta drömma utan att hela tiden shot to the big horixon.
Jag vill så jag kan, eller hur?

Vad är ett hem?

2011-08-08T21:21:00.014+02:00

Jag tänker på det ofta, tänker på vad jag vore utan allt jag har – utan alla möbler, alla prylar och kläder. Drömmar om att endast packa det jag egentligen behöver, resa långt härifrån och vara rotlös för ett tag både lockar och skrämmer mig. Rädd för att släppa allt, rädd för vem jag blir utan allt det där men också lockad av den totala friheten det lär innebära. Och ju mer jag tänker på det desto mer självklart blir orden som Edward Sharpe en gång så fint beskrev; home is wherever I’m with you.
Saker jag genomgått under mitt liv har fått mig att förstå just detta och att ett hem aldrig varit det primära för mig utan snarare har tryggheten legat i att ha de jag älskar runtomkring mig. Och precis som alltid annars tycks mina tankar och funderingar dra till sig vissa energier – energier som på ren svenska kallas musik och i detta fall Soko's No More Home, No More Love.
Ja, ingen kan väl ha glömt den lilla franska drömmen som så öppenhjärtligt och brutalt sjöng sig igenom ångesten av ett uppbrott och tillika känslan alla känt i I’ll kill her. Nu har det gått några år och den 25-åriga skådespelerskan och sångerskan släpper äntligen sitt debutalbum i oktober.
I nya låten är inte hatet och cynismen lika stor men djupet och insikten desto större. I toner av några enkla gitarrplock vittnar hennes ord om att något hänt och kanske är hennes tankar, likt mina, just en insikt, ett uppvaknande, kanske ett tecken på att åldern har gjort mer med oss än vad vi tror?

Till syvende och sist handlar det nog om ensamhet. Du kan ha ett tak över huvudet, du kan vara i sällskap av flera andra men har du ingen du riktigt kan ty dig till, ingen att känna dig hemma med, är antagligen känslan densamma som att vara hemlös och utelämnad. Denna personliga resa kan ta otaligt många vändningar. Från små steg man måste ta till människor man måste lämna eller nya äventyr som måste ta vid. Någonstans bland alla dessa vägskäl tror jag Soko befinner sig, någonstans där hoppas jag att vi får möta henne på hennes nya platta.

Livet är det som händer medan du har semester.

2011-07-27T22:03:00.015+02:00

Inledningsvis kändes det skönt att vara ensam, att inte ha några tider att passa, att inte ha några måsten att bocka av. Men så gick veckorna och för var dag som passerade kände jag mig mer och mer halv. Utan en penna i min hand, utan de smattrande tangenterna kände jag snart bara igen fragment av den jag är. Det kallas att ha semester och gemene man älskar det, älskar att lägga allt bakom sig och glömma verkligheten för en stund - jag konstaterar: Den personen är inte jag.
Många tittar sig deppigt omkring, tjatar om sin semesterdvala medan jag suger i mig energin den gav och blickar framåt och ser den här dagen som startskottet för nya utmaningar och omfamnar drivet, kreativiteten och suget som den medför.
Egentligen vet jag inte varför jag gör sådär mot mig själv. Något som hade för avsikt att göra mig rofylld och utvilad blev snarare en form av självplågeri och det där lugnet en plågoande. Inte bara att pennan och smattrandet tycks vara ett medfött behov utan den där tanken som John Lennon så ofta påminner mig om kom verkligen i sitt rätta sammanhang; Life is what happens to you while you're busy making other plans. Eller som jag nu beskriver det; Livet är det som händer medan du har semester.

I min fantasi är Hank May's musik likadan. Absolut nödvändig, ett forum för att ventilera, för att växa och för att finna sin alldeles egna mening med allt.
Hank går numer under artistnamnet Rock Dove och han gör det ensam. Ja, just ensam är nog ledordet för hans musik. En hel EP utan bas, trummor eller andra spektakel, det är bara Hank - Hank och hans käraste ägodel och bästa vän, gitarren. Trots att förälskelsen, för min del, var total när jag hörde Fun and Easy kan jag förstå om hans sound blir snudd på monotont i mångas öron. Men så hör du inspirationen från storheter som Modest Mouse och Elliott Smith och hans Zoo Kid- lika röst vars ojämna klang greppar tag om ditt hjärta och kramar ur det à la Bon Iver, ja, då blir det svårt att inte falla handlöst för Rock Dove. Och med texter födda ur hans hemstad Los Angeles och hans nuvarande, New York, beskriver han precis som Håkan H både gårdakvarnar och skit. Från smutsen, brustna hjärtan och blöta nätter till skönheten i duvor, asfalt och krossat glas och med en ständig påminnelse om att det trots allt är ljudet av trafiken som håller dig säker om natten. Och nog har jag sett låttexter presenteras på många vis men Rock Dove hamnar högt upp på min lista för sitt kreativa, passande men också vackra sätt att presentera innehållet på Paper Boat- vik din egna origamibåt. Jag vill nu medge att jag kanske inte är det bästa av origamibarn, något som uppenbarade sig på en konstig efterfest, men bara för att jag spelar hans musik på repeat, bara för att jag älskar tanken bakom det och bara för att han ger ett stadsbarn som jag hopp om att det finns fler som jag, ska jag banemej vika min alldeles egna Paper Boat nu.

Paper Boat EP by Rock Dove

Skyfall till regn, åska som får väggarna att vibrera och strimmor av ljus med Zola Jesus.

2011-07-04T13:43:00.012+02:00

De senaste dagarna har ett mörker och en tyngd vilat över Malmös himmel. Skyfall till regn, hagel och åska som fått väggarna att vibrera och billarmen att sättas igång. Dagar som dessa känns radions eviga pump-fist-låtar om möjligt ännu mer fel än tidigare och per automatik dras jag till dels det lugna men kanske framförallt det mörka. Som om jag blir ett med naturen, ett med Malmö och därav delar det mörker som min stad tyngs utav. Så, när det kommer till att sätta dessa känslor i toner, ja, det är då som Zola Jesus och framförallt hennes nya singel kommer in i bilden. Hennes witch house som blandar elektroniskt med goth och klassiskt är per definition precis det som vädret signalerar, skrämmande men med strimmor av en konstig trygghet.
I Nika Roza Danilovas musik finner man direkta referenser till hennes barndom och uppväxt. Ständigt sökande efter vem hon var och vem hon skulle bli drog hon sig gärna undan och blev en udda fågel som redan som sjuåring övertalade sina föräldrar att få börja sjunga opera. Hennes mörka och gothiska uttryck har en koppling till skogen som hon ofta lekte i och alla de djurdelar som hennes jagande pappa släpade hem. Uppväxten i Wisconsin var även präglad av den religiösa närvaron och hennes, i denna delstat, kontroversiella artistnamn där hon satte ihop Jesus Kristus och den franska författaren Émile Zola till Zola Jesus gjorde många upprörda men kom för henne att bli startskottet för en trygghet på scenen och en lovande karriär.

År 2009 släppte den rysk/amerikanska sångerskan sitt debutalbum The Spoils och året därpå kom Stridulum II som båda fick lysande recensioner och en turné med artister som The xx och Fever Ray blev ett faktum.
Nu har den blott 22-åriga talangen påbörjat inspelningen av sitt tredje album, Conatus, och i dagarna släppte hon alltså den nya singeln Vessel. Låten som inte bara påminner en om den kraftfulla röst som bor i den tillsynes späda kropp som heter Zola Jesus utan som också beskriver det som antagligen varje Malmöbo känner om de tittar ut genom fönstret...

TiRon och Ayomari's intåg i den svenska kulturen. Varmt välkomna!

2011-06-27T15:50:00.011+02:00

Nu har midsommarhelgen kommit och gått och jag antar att det är nu som det verkligen börjar, sommaren är här. Långhelger som dessa tenderar jag att ta lite väl långa pauser från allt som heter datorer och telefoner men därmed inte sagt att musiken i mitt liv gör detsamma. Nej, där har vi något som ständigt är närvarande och som troget följer mina steg, vart jag än går.
Utöver alla de traditionsenliga låtarna med Cornelis, Taube och Monica Zetterlund, som mitt midsommarfirande var synonymt med, tog det hela en spännande vändning när jag snubblade över EP:n En Kärlekshistoria. När jag först såg omslaget och titeln drogs jag per automatik till den men hann samtidigt tänka att nu kommer väl ännu en söndermixad house-låt. Till min stora förvåning och förtjusning visade sig den dock innehålla en spännande blandning musik fylld med sköna rhymes, kärlek, småprat och svenska referenser. Bakom ljudet stod L.A duon TiRon & Ayomari. En duo som nyligen var på besök i Sverige när de spelade på Summer Throwdown men som tydligen inte fick nog av vårt fagra land utan valde att spendera ytterligare 12 dagar i studion med producenten Sum Comfort Food. Utöver denna EP släppte duon nyligen en samling låtar i mixtapet The Prelude to ASFP - Allt som en förberedande pepp inför deras kommande platta
A Sucker For Pumps.
För mig tyder deras musik, och i särklass denna EP, på att de är nyskapande. Kanske blir jag lite extra exalterad eftersom den omtalade filmen ligger mig varmt om hjärtat eller så är det just för deras orädda sätt att slänga sig in i den svenska kulturen och bjuda på fina associationer. Älskar hur de blandar sina engelska rhymes med svenskt småprat och älskar även när den svenska rapparen Simon Emanuel medverkar på den kärleksfulla låten Forever. Ja, EP:n känns genomgående väldigt fräsch och kanske framförallt fin. En lång och fin kärleksförklaring, en sann liten kärlekshistoria.

Och just det, den är gratis!

En Kärlekshistoria EP by The Cafeteria Line

Det blir konstigt när du säger andras namn när vi har sex. Är inte det ditt X?

2011-06-22T16:54:00.016+02:00

För drygt två månader sedan snubblade jag över en låt som sedermera även skulle komma att dimpa ner i min inbox. Av en ren tillfällighet blev det aldrig att jag skrev om denna låt- och tillika mystiska avsändare men lyssnade för den saken skull ändå på den varje dag. Det var något visst med den, med sin glimten-i-ögat-text och sköna slingor fick den mig att digga men också att le.
Nu har jag förstått att den spelas på radio och den okända duon klev för ett tag sedan fram och visade sig bestå av Herbert Munkhammar, även känd som Afasi i Afasi & Filthy och Maskinen samt Erik Nordström från Lilla Sällskapet. Nu kanske fler förstår vem jag talar om för dessa fagra män utgör nämligen tillsammans duon Ansiktet som charmat många med sin debutsingel X - Låten som i tonerna till R'n'B beskriver hur en tjej ropar ut sina före detta pojkvänners namn i sängen.
I det lilla landet lagom blir lätt låttexter och en genre som är synonym med sensualism och sex genant och kanske är det just därför som jag gillar den så mycket. På ett skämtsamt men finstämt sätt sjunger de om sex på ett nytt vis där skrytet och erövringarna har fått ge plats för tillkortakommanden och fadäser. Just detta, samt att det är två välkända ansikten som står bakom duon, gör att jag är så oerhört nyfiken på vad som komma skall och ryktet säger att skivan är under inspelning.
Nu släpper de en video till den beryktade låten och av videon att döma så kommer den bli minst lika beryktad som låten i sig. För i en vacker miljö med härligt sommarljus möts du utav en rad kända ansikten så som Thomas Rusiak, Salem Al Fakir och Mange Schmidt, som tillsammans gestaltar exkillarna. Även den överromantiskt, cheesiga storyn och de halvnakna Herbert och Erik som i vassen åmar sig och på ett skönt sätt raljerar över den annars så typiska insmord-i-olja-och-tycker-jag-är-så-jävla-het-jargongen som R'nB ofta innefattar charmar och gör det även svårt att hålla sig för skratt.

Regi: Magnus Härdner

Min morgonstund hade Aabaraki i mun.

2011-06-21T09:51:00.008+02:00

Det där med att morgonstund har guld i mun är ibland svårt att tro på när klockan säger vakna, men allt eftersom tiden går och den där sömnen inte längre känns så viktig tycks jag exakt förstå vad det betyder för mig. Min morgon är alltid synonym med musik och när jag seglar fram över de tomma gatorna njuter jag till fullo och känner mig rofylld. Varje morgon äger en viss låt, äger den låt som ska bli min start på dagen och som ska komma att avgöra hur resterande dag ska bli. I morse kände jag för att inte tänka för mycket, kände för att slappna av till tonerna av skön soul och vad passade inte bättre då än Aabaraki och dess lysande låt Karate.

Aabaraki består av fyra killar från Brooklyn, New York som med lekfulla och härligt smöriga texter blandar själfulla toner av soul, funk och jazz. Låten Karate, där även rapparen Soul Khan deltar i några rader, är en låt full av sexuella antydningar som snyggt rimmas med olika kampsporter och backas upp av bandets fusionstil. Frontmannen och tillika sångaren Akie Bermiss har en sammetslen och stämningsfull röst, en sådan röst som tycks komma utan minsta ansträngning, en röst man avundas och således desperat försöker efterlikna. Vid sin sida har han den begåvade trummisen Aaron Steele, Brian Forbes som smeker gitarren och Ari Folman-Cohen som är inte bara äger basen utan också är läskigt lik Quentin Tarantino.
Ytterligare en anledning till att jag gillar låten så skarpt är antagligen på grund av den härligt nördiga videon. För hade man bara lyssnat på låten hade man kanske, per automatik, målat upp den mer självklara bilden av en klassisk sleazy video à la R&B men när man då sedan ser den nördiga killen med våta science fiction-fantasier ler man för sig själv.
Ja, de fyra killarna i Aabaraki har onekligen en talang. En talang att omvandla den annars så avskalade funken och soulen till något storslaget och minst sagt njutbart. Just favoritlåten Karate känns, i min mening, omöjlig att inte tycka om och även omöjlig att inte sjunga med i. Själv kom jag på mig själv när jag nynnade på låtens text och insåg att your booty, your body kanske inte riktigt passade att sjunga högt just då...

And since there is nothing left to tear, I let these racks of feelings fall down.

2011-06-20T12:29:00.017+02:00

Ibland funderar jag på om jag tänker mer än andra människor - Om mina funderingar, iakttagelser av människors beteenden och saker som sägs analyseras extra noga i mitt lilla huvud? För visst kan jag medge att jag lätt gräver ner mig i tankar, visst medger jag att det stundom svämmar över här inuti. I helgen funderade jag mycket kring människor i sig. Om hur jag försöker se mig själv utifrån, hur jag ska undvika att bli på det sätt som jag hatar att många i min omgivning är. Jag funderade även mycket kring hur människors åsikter påverkar en och hur lustigt det är att man alltid tycks glömma det positiva kommentarerna men att de negativa etsar sig fast. När sådana tankar sätter igång startar en kamp, ett krig i huvudet där varje liten del av din kropp vill få dig att förstå att det positiva ska ta hem segern men där det negativa ändå gör det så förbaskat svårt.
Lite så var det för mig igår. Alla dessa tankar berövade mig på så mycket energi fram tills det att jag snubblade över Ben Hoguns senaste singel Trick Of The Mind. Och även fast att jag är säker på att bandet och jag har helt olika referensramar så var det ändå något visst som hände när jag hörde den. Tonerna, texten och kanske framförallt videon uttryckte det som fanns inuti mig och plötsligt insåg jag att den blev min räddning. Det må varit en lång och envis strid men när låten nådde mina högtalare befriades jag från alla Vem? Vad? Varför? och När? I sin enkla men kraftfulla gestaltning föll varje bit på plats och sångaren Oskar Blondells Moneybrother-lika stampande i golvet och krampaktiga grepp om huvudet kändes ända in i hjärtat. Med sina tydliga influenser från brittisk 80-talsmusik charmar sedan Ben Hogun med såväl sin rockmusik som med sångarens lika tidstypiska stämma.
Bandet bildades ur ett kollektiv i Norrtälje för några år sedan och det säregna namnet, som annars doftar enmansakt, föddes under en sen natt på en efterfest. Slumpmässigt valde de en bok i bokhyllan och bestämde att bokens titel också skulle bli bandets titel. Sagt och gjort! Ut kom Ben Hogun och i vintras släppte de en EP där framförallt låten Dirt står som favorit i min bok. Men detta är herrar som onekligen arbetar snabbt och med tanke på ovannämnda recension känner jag mig lite smått ivrig inför den stundande plattan.

Jag sa; Ha ett underbart liv! vände på klacken och tittade aldrig mer tillbaka.

2011-06-17T11:28:00.009+02:00

Jag ser kanske inte mig själv som den mest tjejiga av tjejer. Jag tvekar sällan, rubbar inte på den jag är och har en hårdhet som mer ofta går hem hos killar. Kanske är det så att jag aldrig riktigt kunnat identifiera mig med den där osäkerheten som tyvärr omger många tjejer, att de beter sig på ett sätt de tror att tjejer måste, nickar och ler, rädd för att inse att man inte kan vara vän med alla människor. Men jag har trots allt haft mina moments, ja, jag liksom alla med kärleksbekymmer kan snabbt förlora allt som heter självförtroende och har i mina dar tillåtit ett och annat scumbag att trampa på mig.
Nu, såhär i efterhand, undrar jag varför. Varför ger man någon annan makten att rubba sin sinnesstämning så till den grad att man plötsligt tar på sig skulden för allt som gick fel? Detta påminns jag om när jag lyssnar på Hanna Baummanns hjärtliga rader i låten I Picked A Fight. En medryckande pianodänga som handlar om att ställa någon mot väggen, att säga allt det där man egentligen inte vågar säga till någon man tycker om. Minnen gör sig påminda och jag minns särskilt en gång då jag faktiskt själv picked a fight. Jag var trött på alla spel, trött på hur han fick mig att må och bestämde mig för att sluta leka på hans premisser. Jag sa; Tack för mig, ha ett underbart liv! (Läs: Ja, ordagrant), vände på klacken och tittade aldrig tillbaka. Jag vet att det beslutet tidvis gjorde ont men när jag nu ser tillbaka på det blir jag bara så jäkla stolt, stolt över mig själv som gjorde det. Kan rekommenderas.
Den 25-åriga singer/songwritern Hanna Baummann sjunger, i sällskap av sin trogne vän pioanot, i en ljuv stämma, som bitvis påminner om Linnea Jönssons i Those Dancing Days, om precis de saker som vi alla varit med om och kan relatera till. Jag vill således tro att hennes sound faller många i smaken och att det nog endast är en tidsfråga innan hennes lekfulla och popiga pianoslingor med personliga och upplyftande texter blir låtar som spelas frekvent i radio. I skrivande stund håller hon på att spela in nytt material och inleder i höst en rad spelningar, främst i hennes hemstad Stockholm. Kan också rekommenderas.

I Picked A Fight by hanna_baummann

Success is laying a foundation for a building with no ceilings.

2011-06-16T12:48:00.012+02:00

Det kan inte bara vara jag som var och varannan dag suckar högt när jag hör rappare som, gång på gång, fyller sina texter med Louis Vuitton, paperstacks och fly cars? Ibland undrar jag om jag lever i en annan värld, för jag förstår ju att det är meningen att jag ska känna mig imponerad och lite sotis, men icke. Nej, får nog medge att jag snarare tycker synd om dem, synd om dem som har det behovet. Förstår förvisso att det är en ganska stor del av dagens hip hop-kultur och att det egentligen handlar om att påpeka att man har nått drömmen men det känns trots allt så uttjatat och tidvis tacky. Som om vissa glömmer var de kommer ifrån, som om de tappat den där hungern som drev dem att skriva grymma texter från allra första början?
Därför pustar jag ut när MC's som Luck-One träder fram och påminner om att den där ivern och hungern ännu finns därute. En klassiskt skolad musiker vars liv kantats av många svårigheter. Som 17-åring stod han redo att släppa sin första EP med den dåvarande gruppen Seventh Science men åkte in för rån och innehav av vapen. Efter mycket betänketid och över ett halvt decennium senare släpptes han och hade då hunnit skriva tusentals låtar och även bestämt sig för att hans musik skulle komma att ha en betydelse, att den skulle ha makten att förändra världen.
Mindre än ett år efter frigivningen släppte han EP'n Beautiful Music som blev en kritikerrosad succé och strax därefter kom True Theory Outtakes som även den hyllades och dessutom skapade ett stort sug efter den kommande fulländaren True Theory.
I videon till hans senaste singel, Sounds Of My City, får man inblick i hans liv och påminns samtidigt om allt man borde vara tacksam för i sitt egna. I inledningen möts du av; "In the Summer of 2010, Luck-One lost half his hours and wages. Faced with paying his rent or funding his music, Luck-One chose his music." Att han sedan öppnar bakluckan till sin skruttiga bil och man förstår att detta fordon är hans hem är det omöjligt att inte vilja granska hans texter. Fram kommer en ödmjuk kille vars bästa beskrivning är hungrig. Han har gett sig fan på att han ska lyckas och det både syns och hörs. Man lyssnar lyhört om kampen för att överleva, om drömmarna och om hoppet av en klarare himmel. Det är lätt att tro att den Portlandfödda Luck-One dedikerat låten till sin hemstad men lyssnar du riktigt noga hör du mer än så - Du hör inte bara ett riktigt skönt beat med samplade slingor från gnisslande spårvagnsljud utan där gömmer sig även en diskussion om prioriteringar och erfarenheter, en berättelse om att låta det förflutna vara en guide för framtiden.

En halvsunkig Mia, en tvättstuga och en dröm.

2011-06-15T21:19:00.012+02:00

Är det något jag älskar så är det artister som tänker outside the box. Det oväntade är oftast oslipat och det oslipade är oftast synonymt med det nyskapande och det magiska. Faktum är att jag kan sitta i timmar och lyssna på live sessions inspelade i parker, kyrkor och lagerlokaler - alla skavanker hörs, intimiteten är påtaglig, akustiken to die for och känslan obeskrivlig.
Jag medger att jag i smyg fantiserar om att bara råka passera en plats där det pågår en inspelning eller spontan konsert, fantiserar om att jag ska få uppleva det i verkligheten. Det är nu Real Fur kommer in i bilden.
Londonbaserade bandet som kommit på den briljanta idén att promota sin musik genom spelningar i tvättstugor, eller Safari Funk Laundrette Parties, om man ska vara korrekt. Ja, jag vet, det låter knasigt men medge att det trots allt väcker en omedelbar nyfikenhet och törst som du bara måste få uppleva?
Jag snuddade ju vid hela PR-grejen i föregående inlägg och detta är i min bok ännu ett ypperligt sätt att skilja sig från mängden. Sedan råkar det dessutom vara så att bandet i sig är riktigt duktiga. Ta exempelvis deras populära singel Animal. En låt som följs av en skön djungeltrumma och riktigt dansvänliga sommartoner. Musik som kvalificerar sig som en udda genre, en genre de själva valt att kalla Tropical indie-pop. Och ju mer jag smakar på den genrebenämningen, desto mer inser jag att den faktiskt beskriver exakt det som strömmar ur mina högtalare.
Med ett färdigskrivet material i sina händer väntar de nu bara på att bli signade, men tills dess släpper de sin musik på det egna bolaget, Safari Funk Records, och fortsätter att göra Londons tvättstugor eftertraktade. Detta får osökt min fantasi att skena iväg...Föreställ er följande; En halvsunkig Mia går i sina hej-jag-tvättar-alla-kläder-utom-dessa-skabbiga ner i den kvarglömda tvättstugan från 70-talet och så står de bara där, Real Fur i min tvättstuga! Så snopen men glad jag skulle bli. Och DÄR hann verkligheten ikapp mig! Men fuck d, man får väl drömma right? Plötsligt infinner sig hoppet inom mig och jag inser att varje besök i den svartmögel-fyllda tvättstugan numer kommer betyda spänning, för tänk, tänk OM...

Animal by Real Fur

Safari Funk 4 from Real Fur on Vimeo.

WU LYF - Go Tell Fire To The Mountain

2011-06-13T19:30:00.007+02:00

I mars skrev jag om det mytomspunna bandet WU LYF och om vilken iver jag kände inför deras musik och kommande debutsläpp. Hypen spred sig som en löpeld och snart ville alla ha mer från detta mystiska band. Nu faller ridån ner och bakom de dolda budskapen och de diffusa videorna hittar vi fyra killar som tillsammans utgör ett medelklassigt rockband med en skarp manager i ryggen. För nog har deras tillvägagångssätt gått hem? Nog gapade vi alla efter mer i takt med att spänningen steg, visst gjorde det mytomspunna att vi bara ville ha mer?
Själv har jag slängt mig över varje ny singel som getts ut, varje dag provat om de släppts på Spotify och räknat dagarna till Go Tell Fire To The Mountain skulle släppas. Och så kom äntligen denna dag - Likt fattighjonen som slänger sig över julbordet i Emil i Lönneberga slängde jag mig över plattan och likt första gången jag lyssnade på dem sprider sig ett obeskrivligt pirr i magen. Jag är bara så svag för deras raspiga och hjärtskärande skriksång, så svag för trummorna, gitarrslingorna och orgeln. Egentligen borde jag kanske känna mig lurad - att jag blev som alla andra och föll pladask för denna, tillsynes välplanerade, PR-kupp och antagligen hade jag känt så om det inte var för att deras musik var så jäkla bra. Producerad i en gammal kyrka i Ancoats, Manchester överräcker ”Jeau” (Joe Manning), ”Lung” (Tom McClung), ”Elle Jaie” (Ellery Roberts) och ”Evanse” (Evans Kati) årets kanske bästa debutplatta. I genomarbetade låtar som snyggt överlappar varandra är sedan förälskelsen total och de spirituella ropen och de alltid lika oförstårliga texterna lockar mig på ett sätt som ord har svårt att beskriva. Jag inser snart att min, snudd på besatthet, är just deras magiska touch och deras sätt att värva mig till World United Lucifer Youth Foundation. När det tionde och sista spåret inleds önskar jag att det aldrig ska ta slut och därför blir repeat en självklar utväg. Och hade man sedan tidigare några som helst tvivel på att besöka årets Way Out West gör nu WU LYF valet enkelt. Jag ser det härmed som mitt enda mission att ta mig dit, herregud, detta måste upplevas live!

Keep your eye on the price, trots de stekheta dagarna.

2011-06-13T16:28:00.012+02:00

Jag hållit ögonen på Ground Up ett tag nu. Föll kanske först för producenten, Bij Lincs, alltid lika originella och lekfulla beats men självklart även för de två rapparna, Azar och Malakai, som levererar de träffsäkra raderna.

Ground Up är en hip hip-trio från Philadelphia som trots sin korta tid i gamet (Läs: Start år 2008) lyckats producera hela sju mixtapes/album där Up Late just nu är aktuell.
Deras kreativa musik, trogna fans från hemmaplan samt deras frekventa livespelningar på klubbar och skolor har gjort att deras musik spridits snabbt och numer öppnar de för mer kända akter som Chiddy Bang, The Nappy Roots och Rick Ross.
I senaste singeln, Wonderful Day, ser vi ett gästspel i form av skönt raspiga rapparen Freeway. Killen som många känner igen på grund av hans tidigare kollaborationer med Jay-Z och Beanie Sigel men kanske mest för hans karikaristiska skägg.
Själv älskar jag hur de i låten omvandlar den annars så mörka och svettiga hustlin-historien till en ljus och härligt avslappnad låt där den tunga basen drar med ditt huvud. Det tar inte lång tid innan jag inser att Wondeful Day kommer att bli en favorit och med de sommarkänslor den osar inser jag även att den kommer att vara synonym med sommaren 2011. Den kommer dessutom att fungera som en motivation, en pepp till att fortsätta kämpa de dagar då det känns hårt, då alla andra tycks vara lediga och man själv sliter så svetten rinner. Denna känsla lär jag inte vara ensam om så om du, liksom jag, behöver något extra för att keep your eye on the price så låt då Wonderful Day omfamna dig.

It feels good when you get to do what you wanna do.

2011-06-09T08:52:00.000+02:00

Trots sin unga ålder på blott 22 år har denna kille hunnit skaffa sig ett välförtjänt namn i Kaliforniens snabbt växande hip hop-stad, Sacramento. En stad som jag för övrigt gissar kommer att synas mer och mer, en stad vars musikscen är på väg att få det erkännande som den förtjänar.
C-Plus har figurerat i hip hopvärlden ett bra tag och hans debutplatta i form av mixtapen, All C.I.T.Y, var minst sagt efterlängtad av många. En del undrade säkert vad det var som dröjde men efter att ha sparat ihop tillräckligt med pengar satsar han nu helhjärtat och höjer ribban för sin musik.
All C.I.T.Y är producerad av bland andra Chase Moore och Hippie Sabotage och av de 48 inspelade låtarna valdes 20 spännande spår ut där man, likt producenterna, finner en rad lokala förmågor och vänner som deltar – Allt för att fortsätta representera staden och visa vad de går för.

Återigen slås jag av hur viss musik tycks komma till en när man som mest behöver den. Likt C-Plus som själv medgett att han tenderar att vara något utav en pessimist och av den anledningen lagt till just plus i sitt artistnamn för att påminnas om att bibehålla en positiv anda, känner jag somliga dagar att min pessimistiska sida har för vana att ta över. Det är underligt och fullständigt obegripligt men just i dessa tillfällen tycks då musik som denna ta tag i mig och med sina träffsäkra rim, sitt sköna flow och sitt målmedvetna budskap påminns även jag om att sikta mot stjärnorna och att aldrig sluta drömma. I låten Do What You Want som han nyligen släppte en video till hör man, till tonerna av ett tungt beat blandat med det kinesiska instrumentet erhu, en hyllning till Sacramentos musikscen men kanske framförallt en egoboost för att just behålla fokus och fortskrida sin väg mot stjärnorna.

Jag trodde jag var ensam men Sagolandet blev min vän.

2011-06-07T11:35:00.001+02:00

I min mening är det oundvikligt att inte fyllas utav en exalterad känsla när man vet att nytt material från Jason Diakité står för dörren. På ett vis är hans musik synonym med en form av njutning, en njutning som jag slänger mig över och håller kär innan kreti och pleti tar vid. Ni vet ju sedan innan hur jag känner för hans tidigare släpp och kanske är det just dessa som även förstärkt känslan och gjort väntan på Sagolandet outhärdlig.

Det ryktades om att detta skulle bli den mest personliga skiva Timbuktu gjort och efter att ha lyssnat på den förstår man snabbt varför. I självutlämnande texter, byggda på den självrannsakan han verkat genomgå, träder en Timbuktu fram som de flesta aldrig sett förut. I berättelser och nakna sanningar, som hämtade ur hans dagbok, dras vi med och snart vilar mea culpa, känslan som han själv påpekar, över dig. I låtar som Allsång på gränsen och Sagoland hör du erkännanden om fel och brister, uppgörelser med det förgångna och en man som gör anspråk på framtiden. Med en politisk underton berättar låten Malmö om stadens mörka sanning och om ambitionerna att både vilja och inte vilja ta sig därifrån - Om viljan att växa och förändras men skräcken av att faktiskt göra det. Vi bjuds även in i hans sprudlande kärlek i låten Ord och flera visor , där skånepågen och tillika nutidens kanske skönaste soulröst, Albin Gromer, fyller i refrängerna. I den numera hiten, Resten av ditt liv, som ingen lär ha missat (Läs: Botten Is Nådd-känsla) beskriver han de djupa dalarna och det som alla människor önskat den person som krossat ens hjärta.
Hans sound har spännande influenser från bland annat jazz, blues, orientaliskt och folk där producenter som Patrik Collén, Tommy Tee, Nasty Kutt och Oskar Linnros gör sig påminda. Du överröses utav det nytänkande men hans alltid lika säregna röstkontroll och skärpta rim gör det klart att det är Timbuktu du lyssnar på och ingen annan.

Sagolandet tycks vara ett resultat utav en rad existentiella frågor, sådana som vi alla bär på men kanske inte vågar kännas vid - Och just det imponerar mig allra mest med skivan. Lika mänsklig som du och jag släpper han skoningslöst, om än med en stor dos skräck, taget om alla demoner som jagar honom och plötsligt inser du att du inte är ensam om de tankar som far runt i ditt huvud, plötsligt får du modet att göra de där förändringarna du länge bävat för. Han renar således inte bara sig själv från det som varit utan ger även dig en välbehövd spark i baken och banar väg för ny luft, nya intryck, människor och platser.

Sagolandet hittar du nu på Itunes och Spotify.

Shake, shake your spirit free med Metal Mother.

2011-05-31T21:02:00.001+02:00

Det är en mörk och mystisk inledning som omedelbart lockar mig i låten Shake. När trumman sedan går igång och Metal Mother själv sjunger med sina enkla men kraftfulla textrader inser jag, till min stora förvåning, att hennes musik fyller en form av primärt behov inom mig. Det går kanske inte att beskriva i ord men ljudkonstellationen låter som om den härstammar från en plats långt utanför det jag kan greppa och ta på, från en plats där man känner sig väldigt, väldigt liten i sammanhanget.
Efter ett tag börjar jag misstänka att det är precis dessa känslor som Metal Mother vill att hennes musik ska framkalla. För ju mer jag får reda på om henne, desto mer inser jag att hon minsann är en udda men spännande typ som dedikerat sitt liv till underliga men fascinerande ting. Ta bara hennes namn till exempel, man drar direkt paralleller till heavy metal men ack så fel för tydligen är det baserat på den kinesiska myten om Moder Metal - Hon som med sina ädla metaller, guld, silver och platina håller samman världen. Och, visst kan jag ibland tänka på den värld man lever i, den planet mina fötter faktiskt vilar på men allt som oftast är tugg som detta bara ganska flummigt i min värld. Detta till trots så kan jag inte förneka vad hennes musik gör med mig. Full med puls, trummor och pianoslingor lockar hon med vackra men kusliga toner och jag blir berörd.

Tati, som hon egentligen heter, har alltid haft en god relation med musik då hennes bror var DJ men det dröjde dock många år innan hon själv insåg att det hon skrivit och producerat kunde omvandlas till en skiva. Efter en jobbig separation och några dödsfall isolerade hos sig ute i skogen och i samklang med Moder Jord växte skivan Bonfire Diaries sakta men säkert fram. Nu, tre år senare, släpper hon den och jag vågar nästan lova att hon kommer påverka dig likt det sätt hon påverkat mig - om inte annat kommer du förstå vad jag menar när du ser nya videon till Shake där hon är på den plats hon trivs allra bäst på...

Min favorit på skivan? Post Weekend

Bonfire Diaries by Metal Mother

Intervju: Bravestation

2011-05-30T21:20:00.000+02:00

Runt påsk kunde ni läsa om bandet Bravestations intåg i mitt liv - Bandet som inte bara satte ord på de tankar jag haft utan som också gjorde att min nyfikenhet växte när jag fick nys om historier kring såväl bandnamn som texttolkningar. I förra veckan fick jag tillfälle att byta ett par ord med Derek Wilson från bandet, ett tillfälle att komma männen bakom ljudet närmare.

I've heard at least one of you has a connection to Sweden, could you tell us more about that?
I was born in Växjö, Sweden. My dad was playing pro hockey over there for a few years, I haven't been since but hope to make it back some day.

Tell us a little about how the band was formed.
Devin, Jeremy and I played in bands for years under a few different names including The Blazers & Arizona Ice - it wasn't until we moved to Toronto for recording/producing & graphic design schools that we met Andrew while working on our demo for a year end school project.

Your bandname is inspired by Aldous Huxley's novel Brave New World and Robert J. Hastings essey The Station - can you explain it?
There are some riveting themes in Brave New World; the idea of using social satire through concepts like reproductive technology and sleep learning to convey a dark futuristic vision has been very influential on our lyric writing. Hastings' essay just has such a positive message; the notion that you can't let fear of the future or regret of the past control your life is absolutely massive.

Is there a song on the EP which you are particularly proud of?
White Wolves definitely captures a certain energy and darkness that we really identify with; it has both a haunting and hopeful quality to it that really resonates with us. But I think we're equally as proud of Clocks & Spears and Colour Us With Youth as each of them take you into their own perspective worlds.

As you already know Colour Us With Youth is a favorite of mine - therefore I have to ask, what went through your minds while writing it?
The song is about not letting age define you and the possibility of creating a place in your mind that allows you defy time and space. It also touches on some other themes though, like the lyric 'I will be cultured and you will be tricked' expresses the idea that there's a certain naivety that exists within all of us. The overarching theme of being young, and then growing old is just so profound - Colour Us With Youth tries to capture that and make time stand still.

You are now on a UK tour - how has your music been recieved? and when will you visit Sweden?
Our UK tour has been an incredible experience to date and we've played to some awesome/receptive audiences - it's our first time playing outside of Canada and touring, so we're really enjoying the peaks and valleys that life on the road has to offer. We just played Evolution festival in Newcastle, UK, and that was absolutely surreal sharing the stage with Iggy and The Stooges, The Kills and Two Door Cinema Club. We're hoping to visit mainland Europe in 2012!

Mention some band/artist that the readers of bakomljudet should check out.
Freedom or Death, Nightbox, Young Empires.

EP by Bravestation

Modern och tidlös soul med Michael Kiwanuka.

2011-05-26T23:44:00.000+02:00

Det tar inte många sekunder innan hans musik letat sig in i mitt hjärta. Det värker, det blöder, hans livebejakande texter träffar mitt i prick och jag vill aldrig sluta lyssna. Jag studerar honom noga, försöker läsa av hans blick, vill att han berättar om sitt liv. Att han och jag är lika gamla (Läs: 23 år) förbluffar mig men gör även mig mer intresserad. Som om det hela, av någon oförklarlig anledning, blir mer relevant. Mannen bakom ljudet är idag den Londonbaserade singer/songwritern Michael Kiwanuka som står för den bästa moderna soulen jag hört på länge.

När du lyssnar på hans musik slås du av tre framträdande saker - Gitarren, texterna och rösten.
I själva verket började det hela efter att han sett Jimi Hendrix för första gången. Plötsligt gick det upp för honom att han faktiskt inte behövde bli fotbollsproffs som alla hans kompisar, det fanns något annat och tanken på att han skulle arbeta med musik blev mer och mer självklar. När sedan en kompis gav honom en skiva med Bob Dylan kom inspirationen han behövde till att börja skriva egna texter. Texter som sedermera omvandlades till underbar musik efter dagen då han hörde en akustisk version av Sittin' on The Dock of The Bay med Otis Redding. Hans röst slog honom med häpnad och efter att ha studerat hans teknik gav han det själv ett försök - tur var väl det.
Idag har han arbetat fram en unik stil och teknik där han blandar soul och folk. Just nu turnerar han med Adele men i takt med att människor får nys om honom blir hans anhängare bara fler och fler och det dröjer nog inte länge innan han frontar de större konserterna själv.
För nog tror jag hans tidlösa musik faller många i smaken och om man dessutom, sedan tidigare, gillar artister som Otis Redding eller Bill Withers, ja, då är Kiwanuka ett givet val.
Så, håll utkik efter denna kille och håll även utkik efter hans EP, Tell Me A Tale som han släpper 13 juni, för jag känner på mig att det blir en platta alla bör ha i samlingen.

Nedan ser ni hans första musikvideo till titelspåret Tell Me A Tale samt min personliga favorit Home Again.

Bloggdrömmar, musikens makt och min mamma.

2011-05-26T12:16:00.000+02:00

Drömmar, ett hopkok av dina tankar och intryck, en märklig företeelse som kan ta dig både genom himmel och helvete. En företeelse som har makten att sätta din sinnesstämning i gungning och som har makten att make or brake dagen som kommer.
Efter ett par nätter med jobbiga möten med sådana som jag saknar var det äntligen på sin plats att få min beskärda del av feelgood drömmar. I en dröm som numer känns som en dimma, en flashback av ett fylleminne, var jag på en husfest med både Dylan från HAPPY TRENDY och Blu. Vi snackade, dansade och hade det bara jäkligt gött. När jag nu, morgonen efter, sätter på samma låt som jag lyssnade på innan jag gick och la mig verkar allt kristallklart. Min dröm blev ett hopkok av veckans intervju och snack med Dylan och låten How Do You Sleep där Blu fyller ut Brooklynbaserade gruppen Recess mycket sköna låt.
Recess består av Sene som står för hiphop-verserna i musiken och den andra hälften, bandet, The Clubhouse, som tillsammans skapar ett nytt, spännande sound där hiphop möter jazz och indie. I tonerna till deras feelgood musik möter man i How Do You Sleep ett sound som stundom är sövande men som så ypperligt beskriver drömmarnas fridfulla sida och sidan där mardrömmarna är din plågoande när du vill sova.

Konstellationen utav dessa musiker, som tillsynes är så olika, blir i min mening en konstellation som verkligen imponerar. Generellt sett kan man väl säga att jag imponeras utav människor som överraskar, de som bryter invanda mönster och sticker ut. Precis så känner jag för Recess. På deras självbetitlade album, som nyligen släpptes, tar de hiphop, indie och jazz och omvandlar till en multigenre där varje låt tycks överraska dig. Jag hör musik som har makten att påverka, musik som enar människor med olika musikstilar och det är fascinerande. Att deras sound dessutom präglas av sköna saxofon-slingor, och en skön saxofonist i sig, gör mig ännu lite mer nöjd och tankar på min mamma sätter in. Hon, som alltid varit knäckt över att min bror inte fortskred sin karriär som saxofonist, kommer kanske hoppa av glädje, trots att detta inte är den musik hon vanligtvis lyssnar på.

Recess by theClubhouse

Maybe success is what you make it? Jump off, fly now, get there, reach high, hands down, speak up!

2011-05-25T18:48:00.000+02:00

Toussaint Morrison, även känd som medlem i rockbandet The Blend och som medlem i hiphop-trion Lazlo Supreme, tar några utav sina bästa influenser från sin variationsrika bakgrund och bakar in en rad samplingar och släpper plattan Is Not My Homeboy. De 12 spåren är minst sagt genomarbetade och du möts av intressanta samplingar från bland andra Oasis, U2, Franz Ferdinand och Justice.
Hans uptempo och tidvis hysteriska musik gjorde först att jag ryggade tillbaka men i takt med att jag lyssnade på texterna insåg jag hur mycket jag gillade den personlighet som uppenbarade sig, och hur mycket hans fuck-off-nu-ska-jag-erövra-världen-attityd peppade mig. Han tar plats, siktar högt och är kanske precis det jag behöver just nu;
Maybe success is what you make it? Strike back, get some, take none, run like the wind of a hurricane and keep up, all in, all out, jump off, fly now, get there, reach high, hands down, speak up!

Med favoriter som Left 4 Blend, Late For My Own Funeral och Walk Thru The Wall stannade jag upp och insåg snart hur hans texter och de där samplingarna, som tidigare irriterat mig, faktiskt arbetade i perfektion och berättade en livshistoria som jag ville höra fortsättningen på.
Med en bakgrund olik många andra MC's blir han en udda fågel på hiphop-himlen och kanske är det precis det som fascinerar mig. Och man kan inte heller annat än att beundra den kreativitet som han levererar, även om den stundom svämmar över på plattan. Jo, för nog har han något visst den där Toussaint Morrison? Inte bara ett namn som är totalt omöjligt att uttala utan också ett sätt, en teknik, ett sound som i min mening, kommer att få sitt välförtjänta erkännande inom en snar framtid.

Toussaint Morrison Is Not My Homeboy by Toussaint Morrison Music

Intervju: HAPPY TRENDY

2011-05-23T13:39:00.000+02:00

För ett par veckor sedan kunde ni läsa om den unga talangen HAPPY TRENDY här på bloggen.
Hans musik är minst sagt säregen och skivan, Old Friends, har kommit att bli en av mina absoluta måsten.
Jag fick chansen att byta ett par ord med honom och kunde således få en klarare bild av vad som gömde sig bakom ljudet.

You have previously made music under the name Kumon Plaza - what sets Kumon Plaza and HAPPY TRENDY apart, what's the difference?
I started working on the Kumon Plaza project just over a year ago. I was really into 8-bit music and using gameboys as sequencers at the time. I really had no plans of getting my music out on the internet, it was mostly just a little project I had as a hobby. To my surprise the first release made it's way around the blogs and that kind of introduced me to the whole blog scene and exposed me to meeting a lot of rad people. After playing a bunch of shows around Western Canada I got a little bit bored with the project. I may or may not be working on new KP stuff in the future, I haven't decided yet. The move to HAPPY TRENDY was mostly because I wanted to try out a more "songy" approach with the vocals rather then just electronic instrumentals.

Tell me a little about how/when the album Old Friends was created.
I wrote and recorded the Old Friends tape over this past winter break. It gets really cold here, the winters are really long. I was cramped up and keeping warm in my basement and I had a lot of things on my mind.

Which out of your songs means the most to you and why?
All the songs I've put out are really personal and they're mostly about past experiences in my life. I think Two Grams is probably the most meaningful song to me. It's about my grandfather who died a few years ago. The loop that plays throughout the song is sampled from an old Casio keyboard I used to play around with when I was really young.

What inspires you in making your music?
I'm inspired by past experiences, nostalgia, and just the plain nature of life. A lot of different ideas pop into my head all the time, so I'll write it down and play around with it when I get home or something. The writing and recording process usually happens at the same time for me. As soon as I jam out an idea I'll immediately start recording it to my tape machine and start working on a song.

Mention some music that others should check out.
I'm always listening to a lot of Coma Cinema, Foxes in Fiction, Chad VanGaalen, Silly Kissers, and Azeda Booth. I've also had some French records on repeat lately.. Arnaud Fleurent-Didier's "La Reproduction", and Serge Gainsbourg's "Les Années Psychédéliques 1966-1971".

Old Friends by HAPPY TRENDY

Tack mina fellow twittrare, tack för Blu.

2011-05-22T22:39:00.000+02:00

Det går nog inte en dag utan att jag tänker och även påpekar hur grymt jag tycker att twitter är. Medan gemene man slaviskt uppdaterar sin facebook inser jag mer och mer hur tråkigt det forumet är och lutar mig istället tillbaka och uppdaterar min twitterfeed och ler nöjt. Debatter, nödvändigt- och onödigt vetande, musik eller bara någon som skrivit något roligt. Med alla dess uppdateringar håller du dig ständigt ajour och faktum är att vore det inte för twitter så hade jag ju antagligen inte upptäckt att västkustrapparen och producenten Johnson Barnes släppt en ny platta förrän mycket, mycket senare. Jo, för helt utan förvarning, helt utan promotion droppar han under sitt artistnamn, Blu, en samling låtar som känns både nytänkande och spännande.
Med en avskalad och nästan ihålig ljudbild ger han ett hiphopsound som känns annorlunda. Det är lo-fi-beat som stundom är off-beat och som medvetet spelats in på ett amatörmässigt sätt där hans nakna texter om saker han sett spelas upp. Vid första lyssning slogs jag av dess enkelhet och känslan av att det var spännande men jag anade kanske inte då att plattan skulle komma att växa på mig. Nu har jag lyssnat på den i över en vecka och sakta men säkert kryper den sig närmre och närmre mitt hjärta. Det framträdande, och tillika titelspåret, Jesus är svår att inte omvandla till sin favorit och med en plastpappa som är pastor blir den dessutom högst aktuell och lättare att förstå.

Så, tack till twitter, tack till mina fellow twittrare som gör livet lite, lite bättre - Tack för Blu. Och vill du nu att jag ska göra ditt liv lite, lite bättre? Följ mig då på twitter.

Adjö för alltid du dumma association.

2011-05-19T20:48:00.000+02:00

Jag måste lära mig att komma omkring det, jag måste sluta förknippa detta band, och i särklass California Sunrise, med henne. Är säker på att du vet hur det känns - känns när någon du inte gillar spelar samma låt som du själv spelat och älskat. In kliver någon och totalt förstör känslan, associationen och minnena låten gav dig.
Låten i fråga har följt med mig dag in och dag ut i nästan ett år nu. Den tog mig genom vattenpölar och snödrivor, var med första dagen då solen värmde mitt ansikte och alla de gånger jag behövde lyftas upp. Hade det inte varit för henne hade den och bandet haft en självklar plats här för länge sedan men jag har liksom inte kunnat förmå mig att göra det. Men idag, efter lite pepp från Kenta så känner jag mig stark och har bestämt mig att från och med nu tar jag den tillbaka, den är min, dem är mina, bara, bara mina. Far och flyg du dumma, dumma association och välkommen in i musikoteket Dirty Gold.
Kanske borde jag dessutom tacka In the open-inspelningen som med dess skvalpande vågor och skymningsljus peppade och påminde mig om att det var dags. För varför i hela friden skulle denna vidunderligt sköna pop-surfs-trio straffas för min löjliga association? Nej vet du vad, självklart ska jag dedikera ett inlägg till dessa barely-passed-puberty-killar från San Diego. De har ju dessutom släppt fyra andra låtar på EP'n Roar samt Oh land (TV Girl cover) som likt California Sunrise är löjligt sköna och mig trogna var eviga dag. Så, adjö för alltid du dumma, dumma association, jag kommer verkligen inte att sakna dig!

Ps.Nyfiken på vem "hon" är? Ds.

TV Girl//Dirty Gold Split Digital 7" by Dirty Gold

In the Open: Dirty Gold - California Sunrise from In the Open on Vimeo.

Du, drömmar och jag.

2011-05-18T17:20:00.000+02:00

Tänk den som inga minnen har, tänk den som inte minns hur det känns att vara 15 år... Själv tycker jag att minnena från förr alltid gör sig lite extra påminda när det nalkas vår och sommar. I takt med att träden slår ut och att solen skiner minns man alla sena nätter, spänningen, hoppet och drömmarna. Med de ögon man då trodde sett allt och med en härlig naivitet fanns inte en tanke på den stress och press vuxenlivet kan innebära. Och visst saknar du det ibland men allt som oftast känns det tryggt bara av vetskapen att minnena finns där inne hos dig. Precis sådana känslor gör Jonas Lundqvist mig påmind om i nya låten Du, drömmar och jag. Killen som fler känner som Jonas Game eller som trummisen i Bad Cash Quartet. År 2007 släppte han sin omtalade platta ADHD och den blev snabbt en klassiker i min samling. Faktum är att låtar som Kids'N'Dreamers och Nothing To Lose fortfarande hörs dagligen i mina lurar.
Nu vinkar hans gamla skivbolag Sincerly Yours farväl i en sista inofficiell produktion och sedan bär det av mot ett nytt, ännu okänt, skivbolag där hans fulländare, producerad av Rasmus Hägg, släpps senare i år.

Även om jag verkligen gillade när Jonas sjöng på engelska är jag nu positivt överraskad av hans svenska sång. Det tycks förstärka känslorna han beskriver och hans säregna sätt att sjunga på bryter ändå igenom. Kort sagt är Du, drömmar och jag en riktigt bra låt där sköna gitarrslingor och trumslag får ta stor plats och där texten gör det svårt att inte dras tillbaka några år i tiden. För nog har vi alla en sådan som den Martin som Jonas sjunger om, visst får låten dig att känna allt det du då kände, visst är den en sann nostalgitripp?

Jonas Lundqvist - Du, Drömmar & Jag by TLOBF

Strängar som hoppar, danssug och rockabilly.

2011-05-17T20:25:00.000+02:00

Det var i en liten by i södra Oklahoma som det hela började. Grannstadens första skivbutik öppnade och den då unga J.D McPherson tog sina sparpengar och hängde sig på låset. Skivor med artister som The Stooges och Run DMC blev en del av hans samling men när tjejen som arbetade i butiken en dag tipsade honom om Buddy Holly blev livet sig aldrig mer likt igen. Med dess vilda rock'n'roll trollbands han och startade omedelbart ett band där brylcreem var A och O.
Att han influerats utav storheter som Buddy Holly, Carl Perkins och Jerry Lee Lewis märks tydligt när man lyssnar på hans skiva, Signs & Signifiers, där bland andra den erkände Jimmy Sutton och hans basfiol medverkar.

I själva verket är denna rockabilly-värld relativt okänd för mig och kanske tröttnar jag något efter sisådär 3-4 låtar. Dock kan jag inte förringa hur musiken, och i särklass North Side Gal, fullkomligt osar min definition av rock'n'roll, något som numera är rätt ovanligt. När du bara lyssnar på låten rycker det verkligen i hela kroppen och själv slås jag av hur McPehrson likt Charles Bradley lyckats skapa ett sound som berättar om tiderna som varit fast med ett nutidsperspektiv. Jag slås av hur denna låt faktiskt har en potential att bli en klassiker likt låtar som Great Balls On Fire och har man någon form av känsla för musik kan man heller inte undgå att ryckas med i deras otroliga musicerande som man möts av i videon nedan. Strängar som hoppar, trumpeter som tjuter, svängiga melodier som skapar danssug och en härligt rivig röst som tar i som om det inte fanns någon morgondag. Talangfulla och stiliga som få påminner sedan dessa karlar mig om hur fascinerande hela rockabilly-kulturen är, hur skön den verkar och att jag kanske borde lyssna på mer utav det den har att erbjuda.

Jag formar ord som betyder allt för någon som förstår dom, men betyder inget alls för den som inte tål dom.

2011-05-16T22:10:00.000+02:00

Jag var 13 år och min lärarinna skulle undervisa oss i poesi. Hon dammade av några äldre verk och sa; Detta är poesi. Dikt efter dikt skulle vi sedan analysera och förstå och trots att jag i mångt och mycket uppskattade dem så gjorde det ålderdomliga språket det svårt att relatera. Vid varje tillfälle jag fick plockade jag därför fram mer moderna poeter och inte minst musiker. Med en hånfull blick tittade hon sedan på mig och avfärdade mina val som om de texterna vore mindre poesi än det hon valt. Precis sådana tillfällen hade varit motivation nog för att själv välja att bli lärare, precis sådana tillfällen gör att jag måste skriva sådant här.
Som tur är har det gått ett par år och definitionen av poesi har breddats. Idag återfinns den i nästan allt och till min lärarinnas stora fasa återfinns den kanske framförallt i musik. Varför detta försnack undrar ni kanske då? Jo, för nog är det oundvikligt att inte glida in på poesispåret när man lyssnar på Anton Kristiansson. Denna Göteborgskille som jag följt ett bra tag och sett gå från mer klassisk hiphop, till funk och nu för att landa i gränslandet till spoken word med sin prat-rap-indieklubb. Hans debutplatta, Och jag, har spelats varm ända sedan den släpptes i slutet av mars där låtar som Ingen tror på kärlek och Vi förtjänar att bli lyckliga spelats på repeat. Med sitt brustna hjärta, leopardfläckiga kläder och samplingar omformulerar han inte bara begreppet poesi utan också hiphop. Jag slås av den befriande känslan att allt inte längre måste gå enligt konstens alla regler, jag slås av segervittringar gentemot min gamla lärarinna.
Och kanske hade jag ingen egentlig tanke på att skriva om honom men när jag förra veckan såg att en video till en av mina favoritlåtar dykt upp kändes det givet. Detta är trots allt mitt musikotek, det är här ni får pusselbitarna till vem jag är som person, det är detta jag lämnar kvar till eftervärlden, det är såhär jag vill att ni minns mig.

Ps. Yes, det är den gamla klassikern Enigma- Return to Innosence som han så mästerligt samplat. Ds.

Jag vill inte förlora er.

2011-05-16T17:18:00.000+02:00

Den senaste tiden har det känts som om mycket handlat om Kanada, som om landet ständigt velat göra sig påmint. Människor på besök, platser man borde se och kanske framförallt dess musikscen som jag kilat stadigt med det senaste halvåret. Det känns ibland lustigt hur var och varannan artist som faller mig i smaken tycks vara uppväxt i detta säregna land och tremannabandet Austra är inget undantag – den udda konstellationen musiker där Katie Stelamanis står som frontfigur.
Sedan en tid tillbaka har du haft tillgång till EP:n, Beat The Pulse, på bland annat Spotify men nu släpper dem äntligen sin debutplatta Feel It Break.

Med omedelbara Niki and the Dove och Fever Ray-associationer möts man av Katies känsloladdade texter som bäddas in i trummisen Maya Postep och bassisten Dorian Wolfs råa sound. Med hjälp av polaren Damian Taylor vid mixerbordet kryper sedan en mörk synth-electro fram. Deras musik är lika mystisk som bandnamnet antyder och frontfigurens lettiska ursprung genljuder i såväl musik som uttal, men det bästa av allt måste nog ändå vara hennes klassiskt skolade röst som stundom når operaliknande toner och som ger mig rysningar varje gång. På mitt favoritspår, den melankoliska Lose It, blir hennes ord till mina och varje ton letar sig närmre och närmre mitt hjärta. Jag påminns om de människor, saker och känslor jag inte vill förlora, jag påminns om att fortsätta sträva framåt och inte sluta drömma.
Så, kanske lockar beskrivningen av deras musik dig eller kanske blir du nyfiken på vad som får mig att känna som jag gör. Hur det än må vara så rekommenderar jag i alla fall dig att lyssna på dem - och får du sedan mersmak och vill uppleva dem live har lyckligtvis fagra Arvikafestivalen bokat in dem i sommar.

Alltid lika inspirerande med Dev Hynes.

2011-05-12T18:32:00.000+02:00

Många känner kanske igen honom från bandet Test Icicles och som akten Lightspeed Champion, andra tycker mest att de olika namnen klingar bekant - och detta av förklarliga skäl. För trots sina ynka 25 år har denna kille en meritförteckning som heter duga och står bakom en rad olika texter och produktioner för artister som bland andra Chemical Brothers, Florence and the machine och den hypade Theophilis London.
Som den kreativa person han är och för att göra förvirringen total drog han nyligen igång sitt nya soloprojekt, Blood Orange, där sköna 80- och 90-talsslingor möter indie och R&B. Och med sitt alltid lika spännande sound gör han mig inte besviken denna gången heller. I låten Dinner möts jag av en sammetslen och stundom viskande röst där den säregna konstellationen av ljud och instrument flätas samman till en riktigt skön låt. En låt som trots beskrivningen av hans vemod skapar en drömsk och avslappnad känsla i min kropp. Denna känsla är för övrigt svår att undvika när man ser den finfina videon där filmningen, miljön och kläderna är sjukt inspirerande. Faktum är att Dev Hynes i sig är sjukt inspirerande. Med sin udda stil slutar han aldrig att överraska och jag älskar hur han får det som mitt huvud är inprogrammerat på att kollapsa. För säg mig, visst är han så otippad att om du inte visste bättre så hade man lätt kunnat tro att videon var dubbad? - Just den reaktionen är vad som är så grymt med Dev Hynes, just den reaktionen ger mig alltid mersmak.

Blood Orange - Dinner from Blood Orange on Vimeo.

Konsert: Long Long Showers Releasefest på Klaffbron i Malmö

2011-05-10T18:09:00.000+02:00

När jag i fredags satt och sippa på en caipirinha föreslog någon att vi skulle gå på Malmöbandet Long Long Showers releasefest på Klaffbron i Malmö. Utan någon större insikt om vilket band det handlade om, men med ett inboende sug att upptäcka ny musik, avslutade jag min drink och stack dit.

Efter en labyrintliknande väg tog vi oss in i lokalen som var byggd i nivåer och som hade en skön svartklubbs-känsla. På scenen väntade ett mickstativ byggt av en gammal lamparmatur som snart gjorde sällskap av sångaren Petter Wennblom. Vid sin sida hade han fyra killar och redan från första ton anande jag att de ynka 40 kr jag betalt i inträde skulle komma att bli en välinvesterad summa.

Jag har förstått att många gärna drar paralleller till Morrissey och The National när de hör deras musik. Och visst, den klassiska uppställningen och Wennbloms darriga röst skapar omedelbara associationer till ovan nämnda artister, men på det stora hela gör dem det ändå väldigt tydligt att de inte är som någon annan vi sett förut.
Med ett scenspråk som heter duga inleds min förälskelse när basisten och gitarristerna hukar sig över sina instrument och drar över strängarna som om det inte fanns någon morgondag. En bit upp sitter trummisen som slår så passionerat och intensivt att basen landar i min mage. Och i takt med att Wennblom sedan slappnar av levererar de tillsammans den ena låten skönare än den andra där han står för en hängivenhet utanför denna värld. Han klättrar upp och ner, åmar sig på golvet, sliter av sig både hängslen och skjorta och rusar plötsligt ut i publiken för att fånga allas våra hjärtan.
Efter en dryg timmes spelning har de givit publiken allt och vi är fullmatade med intryck. Jag ser till att tacka dem för en grym spelning och dagen därpå kommer således det verkliga testet – att lyssna på den inspelade versionen. Med rädslan för att platsen, människorna och caipirinhan ska ha haft en alltför stor påverkan trycker jag nervöst på play och känner från första stund hur förälskelsen gör sig påmind. Platsen, människorna och caipirinhan i all ära, men Long Long Showers sträcker sig längre än så. Utanför min dimma av en trevlig kväll landar jag och kan konstatera att de onekligen är ett band man bör hålla utkik efter, ett band som överraskar och inte glöms bort bland alla de där andra.
Så, missade du dem på Klaffbron och blir sugen på att uppleva bandet live? Pallra dig då till Mejeriet i Lund där ett nytt tillfälle ges 1 juni!

Benjamin Folke Thomas på Knarrholmen.

2011-05-09T16:09:00.000+02:00

Trots att solen skiner och man hör glada människor överallt sitter jag nog mest och är lite bitter. Bitter över att jag inte kan dra på Knarrholmens festival men så-in-i-jäklandes-bitter över att jag således missar när Benjamin Folke Thomas återvänder till sin barndomsö och förgyller Sverige med sitt celebra besök.

Det här är killen som startade sin musikaliska bana i ett grungeband i Göteborg men vars liv förändrades drastiskt då han hörde Kurt Cubains akustiska version av Leadbellys In the Pines. Ut åkte grungen och in kom country/folkrock-musiken och dess fantastiska gitarrplock som BFT numer är en fena på. Underligt nog har man inte hört alltför mycket om honom här i Sverige men i London, där han idag är bosatt, har hans Bob Dylan-influerade musik gjort sig ett större namn.
Att falla för det han sysslar med är i min mening lika solklart som att 1+1=2. För säg mig, visst kan man inte missa att bli berörd av hans gitarrspel och visst kan man inte undvika hans riviga röst som sjunger sig rakt in i hjärtat? Att han dessutom matchar detta med skogshuggarskjortor och vildvuxna, blonda lockar gör det kanske oemotståndligt.
Så snälla, alla ni som kan, ta er till Knarrholmens festival 20-21 maj. Inte bara för att festivalen är belägen i Göteborgs skärgård och verkar hur underbar och mysig som helst utan kanske mest för att ni inte bör missa Benjamin Folke Thomas nu när tillfället ges. Dessutom bjuder festivalen på en rad andra intressanta spelningar som man gärna hade velat uppleva innan man en dag kilar vidare. Och om du nu sticker dit så lova att ha mig i åtanke, lova att njuta lite i mitt ställe! Tills dess ska jag fortsätta njuta av det jag kan, exempelvis Dreams of High Quality nedan och besluta mig för om jag ska fortsätta vara bitter eller faktiskt ta mig i kragen och planera in ett besök på hans nya hemmaplan...

Three Blind Wolves - Tänk om vår väg aldrig hade korsats?

2011-05-05T20:00:00.000+02:00

Tänk om Ross Clark aldrig hade satt sig ner och skrivit de där låtarna när han var 17 år, tänk om jag hade skitit att besöka den där hemsidan, tänk om jag, du hemska tanke, aldrig hade tryckt på play. Skönt är väl då att saker och ting sker av en anledning och att mitt och Three Blind Wolves möte var förutbestämt. För nu ligger jag här och fläker ut mig i soffans divandel, blickar upp mot den molnfria himlen, känner doften från de syrenliknande buskarna utanför mitt vidöppna fönster och bara njuter till den musik som strömmar ur mina högtalare.

Deras högljudda indiefolk/rock/country-musik lurar mig direkt mot staterna och när jag sedan får reda på att de i själva verket är från Glasgow blir jag lite förvånad. Kanske för att jag förknippar Glasgow med det lite mörkare och mer deprimerande soundet och kanske för att jag inledningsvis inte anade deras säregna dialekt.
För att undvika några direkta jämförelser, om bandmedlemmarna själva får välja, tänker jag fokusera på det som gör dem unika. I en galen kombination av influenser från skön 60-tals country och den tidstypiska amerikanska 90-tals indien skapar Ross, med stöd i ryggen, ett sound som skiljer sig från alla de där banden som många tycks vilja jämföra dem med. Att han dessutom har en riktigt grym pipa som han behärskar i såväl lugna som raspiga melodier gör njutningen om än större. Och visst hör man hur hans inspirationskälla, idol och tillika förebild, Niel Young, skiner igenom här och där - och visst älskar man det?
Parallellt med sitt telefonförsäljarjobb såg denna hungriga musiker till att boka in sig på spelningar och kom således i kontakt med en rad olika artister, däribland Frightened Rabbit som omedelbart föll för hans musik. Så, rök gjorde jobbet och nu har de sedan en tid tillbaka satsat helhjärtat på den musik som minst sagt mottagits väl. Och med plattan Sound of the Storm gör Three Blind Wolves det uppenbart att Ross karriär som telefonförsäljare är gone and forgotten och att hans, eller rättare sagt - att deras framtid numer är utstakad och ser väldigt ljus ut.

På repeat; Hotel och In Here Somewhere.

Anthologies 8 : Three Blind Wolves - 'In Here Somewhere' from Anthologies on Vimeo.

Om Dylan bara visste...Tack för hjälpen.

2011-05-04T21:20:00.000+02:00

Efter att jag under en veckas tid levt i en form av dvala, totalt fokuserad på måsten, trodde jag inte någon kunde nå mig. När inget annat verkade viktigt, när alla andra ljud bara lät irriterande, smög han sig på mig där på bussen. En obeskrivlig känsla av total öppenhet för mina sinnen spreds sig från mina lurar och över min utmattade kropp när den 17-åriga Dylan Khotin-Foote sjöng för mig. Plötsligt hörde jag varje ord han sa, förstod det bättre än någonsin förr, kände mig nära, och där och då tog han mig ur den dvala jag befunnit mig i.
Denna unga talang är tidigare känd som Kumon Plaza men går nu även under artistnamnet Happy Trendy. Med sin EP, Old Friends, ger han ett annorlunda sound där blygsamma och monotona keyboard-noter får ta största plats men där hans avskalade röst gör det hela minnesvärt. Utan kodord och svårigheter kan du sedan räkna med att relatera till hans texter som sedermera även fäster sin rot vid ditt hjärta.
Nu släpper han en video till nya låten Losing it och jag bara älskar hur den överraskar en. Älskar att den ger allt annat än vad man först kan tro, älskar hur han istället för att balla ur fyller i med sin mjuka ton.

Så, om du behöver komma ur en dvala, känner för att komma dina sinnen nära eller rentav bara vill lyssna på lite skön och spännande musik, gör då som jag och stifta bekantskap med denna unga man.

Happy Trendy - Losing It from Caseytography on Vimeo.

Om Basil vill...

2011-05-02T22:40:00.000+02:00

För ett par år sedan var jag fast besluten om att lära mig arabiska. Jag lärde mig väl ett par ord eller två, sa någon enstaka mening, men kände mig mestadels rätt hopplös tills det att jag insåg att mina tveksamma framsteg faktiskt passade ypperligt i taxin. Och när jag då häromdagen såg albumtiteln till Adventure Of’s platta drogs jag automatiskt tillbaka till de otaligt många taxiturer jag åkt och i särklass en gjorde sig påmind.
En tidig morgon i februari gick jag och en 55-årig man på djupet om livstro och religion - Jag ville veta vad orden Insha’ Allah betydde för honom, jag ville förstå. Vårt samtal fortsatte säkert en halvtimme efter det att taxametern stannat och jag förstod att hans tro gav honom frid och lycka i själen. Jag skakade hans hand, han tittade på mig och sa Insha'Allah. Upprymd och något förvirrad klev jag sedan ur bilen och efter samtalet började jag tänka mer och mer på vad som bringade mig likvärdiga känslor? När sedan Dennis och Patric i Adventure Of berättade om referenser som St. Basil, biskopen som beskrev musik som det enda rena sättet att uppleva njutning och lycka i själen, kändes allt så klockrent. Plötsligt kunde jag relatera till den där känslan taxichauffören beskrev och plötsligt blev jag enormt nyfiken på deras platta Insha’Allah.
I en spännande mix av TTA-inspirerad electro-pop, jazz och samba gör de musik om allt från gräset på marken till molnen på himlen. De saluterar livet, kärleken och med biskopen i spetsen banar de sedan en tydlig väg för en egen tro, en egen religion. Musiken är bitvis superpopig och lite lätt irriterande men framförallt är den nog befriande och innehåller dessutom ett och annat minnesvärt citat. Hör bara i Slussen by Night nedan.

Kanske kommer jag inte haka på deras religion till fullo, kanske kommer jag tillbe den ibland men hur det än må vara vet jag i alla fall att de introducerat mig för St. Basil - och han däremot är en figur att räkna med. En figur som bringar de där känslorna som, min vän, taxi-chauffören talade om. Så, nästa gång jag åker med honom ska jag berätta det jag vet nu, och nästa gång jag kliver ur bilen ska jag vända mig om i dörren och säga Insha' Basil och le nöjt.

Att lära känna Trevor, att komma honom nära.

2011-04-29T12:42:00.000+02:00

Att komma en annan människa riktigt nära, att se någon släppa sin gard och dela med sig av sitt inre, är få förunnat men bör ses som en ära varje gång det händer. När då den blott 22-åriga Trevor Powers släpper låtar som tycks vara utrivna dagboksblad kan jag inte låta bli att känna mig utvald och privilegierad varje gång jag lyssnar på Youth Lagoon.
På de två spåren, Cannons och July som han hittills hunnit släppa från kommande plattan The Year of Hibernation möter man en ljus och oskyldig röst som bäddas in i ett naket, drömskt och bitvis mörkt lo-fi sound. Udda inspelningsplatser skapar en akustik som förstärker de känslor och minnen som han vill förmedla och jag kan bara inte låta bli att bli berörd.
I ett terapiliknande forum tillåter han det förflutna och det förtryckta att komma upp till ytan. Han stirrar alla sina rädslor, alla sina svek och krossade drömmar i vitögat och kippar krampaktigt efter luft för att ta sig vidare och orka fortsätta. Utan anspråk att förändra någon annan än sig själv tycks sedan hans musik, hans livsöde ändå förändra något inom mig och jag är säker på att jag inte kommer vara ensam om detta. Lyd därför mitt råd och lyssna på honom – och se även till att hålla koll på Juno Beach Records där han snart släpper mer.

Bara det som Victor och Jens kan ge.

2011-04-28T19:20:00.000+02:00

Jag minns första gången jag såg dem. En liten folkmassa hade samlats vid gatans hörn, jag skyndade mig fram och stod sedan häpen av den kvalitet som dessa killar levererade. En av dem svängde med sitt oemotståndliga, lockiga hår och spottade rim med skönt Stockholms-tugg. Den andra hukade sig stilfullt över gitarren, stampade takten och fyllde i refrängerna. När jag gick därifrån bad jag en liten bön om att jag skulle få uppleva dem igen och försökte via diverse YT-klipp återuppleva den stunden. Runt år 2008 blev deras erkännande mer och mer uppmärksammat och jag log nöjt för mig själv men undrade om deras musik skulle kännas lika bra inspelad?

Rapparen Victor Marko och producenten Jens Siverstedt är sådan talang som inte går att förringa. Med enbart instrument och helt utan samplingar trollar Jerre tillsammans med livebandet Spiderdogs alltid fram högklassiga toner. I funkiga melodier lägger sedan Mofeta, lekfulla och genomtänkta rim som aldrig är svåra att dras med i.
Deras debutplatta, Bomben, har fått följa med mig överallt och har bland annat spelats på bussen, spelats när jag chillat, när jag dansat och när jag tränat. I februari släppte de första singeln, Väderleksrapport, från deras kommande platta, Briljanter och Smaragder och nu släpper de andra singeln med samma namn - en beskrivning av hur kärleken kan trollbinda, en beskrivning som får mig att smälta. Jag känner mig spänd av vad som komma skall då spåren musikaliskt sett tyder på utveckling och detsamma gäller deras nya koncept med live-videos.
Nog för att deras musik känns bra inspelad men ingen kan nog komma ifrån att den där känslan de levererade på gathörnen ändå går lite förlorad. Jag antar att det således är föga förvånande när jag säger att jag älskar dessa inspelningar? Jag känner hur känslan jag fick första gången jag såg dem kryper sig närmre och närmre inpå. Det känns på långa vågar att de är i sitt esse och jag inser nu att det för mig är ett måste att snarast besöka Klubb Spiderdogs på Mosebacke!

Fuck you right back Oskar?

2011-04-27T21:03:00.000+02:00

I ivvrig väntan på Satan i gatan har många skrikit sig hesa till den tvetydiga Jag kommer. (Läs: Ja, jag hörde dig kära granne) Själv har jag valt att lägga dövörat till för att undvika hypen i den mån jag kan. Nu dimper äntligen resterande material ner och jag sätter min högra arm på att sommarens officiella platta således är här.

Medan gemene man drömmer sig bort till blöta sommarnätter, lösa förbindelser och krossade hjärtan kan jag inte låta bli att fokusera på hur mycket plattan ekar Maggios förhållande med Linnros. Efter hans succéplatta och en skildring av deras uppbrott luktar det således lite Fuck it vs. Fuck you right back – fast med mindre självklara texter. På mitt favoritspår, Inga kläder, är dock liknelserna för många att mitt huvud ska kunna förneka det. Och oavsett om detta bara är min fantasi som spelar mig ett spratt gillar jag känslan av att förställa mig vad hon sjunger om.
Jag jämför givetvis även Christian Walz produktion med Linnros, och även om deras sound bitvis är snarlikt varandras kan jag ändå urskilja deras olikheter. Hade dock hoppats på en större överraskning, att olikheterna skulle varit fler än likheterna.
Men när allt kommer omkring är det trots allt Veronica Maggio vi talar om - en av Sveriges i särklass skönaste röster och tillika fagra kvinnor. Och även om jag vet att dövörat inte kommer vara långt borta i takt med att kreti och pleti våldtar plattan, så kommer ändå hon och hennes röst alltid att göra något speciellt med mig. Faktum är att jag redan nu känner hur hon och Satan i Gatan griper tag om mitt hjärta. Kan känna hur de kommer hänga sig kvar ett tag och hur de sedan kommer att ta en bit med sig när de går. Typiskt Maggio...

Teaser

Konsten att använda en gitarr, konsten att vara som Ben Howard är.

2011-04-26T21:13:00.000+02:00

I min värld är en gitarr ett instrument som hålls framför magen med strängarna utåt. Att lägga den i knäet och både hantera strängarna och även trumma på den är därför omöjligt - Och kanske hade jag inte trott på det förrän jag såg det. Till min förtjusning och till min motoriks fasan visade Ben Howard att detta sannerligen är möjligt. Och även fast att hakan landade på marken försökte jag att ta mig i kragen och leka svårfångad. För sanningen och säga är att musik handlar för mig om så mycket mer än bara musiken i sig. Visst, då och då skiter man i allt och är totalt hängiven men allt som oftast vill du se djupare in under den – du vill artisten inpå bara skinnet. I detta skede är det lätt vara fördomsfullt granskande. Med bredbenta ben och armarna i kors tittar jag på honom med en skeptisk blick, upp och ner, ner och upp – ska han hålla måttet? Yeah, yeah han ser gullig ut och hans passion för att surfa är inbjudande men har denna Devon-födda kille något mer? Och så, ju mer jag tycks få redo på om honom, desto mer tycks vi connecta. Faktum är att det känns som att han sitter här bredvid mig när jag får reda på att hans nya EP, Old Pine, i mångt och mycket skapats av tankarna jag var inne på i föregående inlägg. Minnen, dina ungdomsår, att växa upp och se hur människor omkring dig förändras. Kanske har det och göra med att det endast skiljer 1 år mellan mig och denna talang, kanske är det så det ska vara då? Hur det än må vara är det för mig omöjligt att spela svårfångad när faktum är att jag faller pladask för honom. Jag faller för hans röst och musik som är en fin blandning utav José Gonzalez, Damien Rice och Ray Lamontagne. Jag faller för hans gitarrspel och jag faller för den person han verkar vara.

Så, för dig som anser dig vara en bra gitarrist så har jag bara följande att säga; You might think twice after you've watched Ben in action...Nedan These Waters Live och nya videon till Old Pine.

Ps. Glöm inte att lyssna in tidigare material. Ds.

Bravestation - ett band, två litterära verk och jag.

2011-04-24T20:54:00.000+02:00

Igår njöt jag till fullo när jag cyklade genom Malmö. Det var påskafton, gatorna var tomma och jag gled fram på min cykel med vinden i håret. I lurarna hade jag Bravestation och helgens alla intryck summerades till låten Colour Us With Youth. Jag påminner ofta mig själv om just det där – försöker tänka mindre och leva mer. Jag antar att det har med åldern att göra, någon form av livskris när tankar som man aldrig någonsin haft förut plötsligt blir vardag.
Vad de fyra killarna från Toronto hade för tanke bakom låten när de skrev den vet jag inte, men det är också just det som är charmen med deras musik. De lämnar alltid ett stort utrymme till lyssnaren att själv forma låten med sin historia.
Musikaliskt är det en blandning utav Talking Heads och The Killers men med en bandmedlem som har en jazz/fusion-bakgrund hör man här och där inslag som fångar ens intresse lite extra mycket. Udda synthslag och härliga körstämmor träder fram och skapar en indie-rock i en annorlunda konstellation av det du hört förut och det som är nyskapande.
Med en EP och en lagom dos hyllningar på nacken släppte de nyligen en video till låten White Wolves - En riktigt bra låt med en tillika bra video. Och i sann Bravestation-anda låter de dig som lyssnare tolka både text och filmning.

Nu blir jag onekligen sugen på att läsa Aldous Huxley's novell Brave New World och Robert J. Hastings essä The Station – de två litterära verk som ligger till grund för deras bandnamn. Något säger mig att dessa verk hade sagt mer om dem som band än vad någon intervju någonsin kan..?

Konsert: Damien Jurado, Debaser Malmö

2011-04-21T21:32:00.000+02:00

Ni som läser min blogg vet sedan tidigare att jag håller av Damien Jurado. Igår avslutade han sin långa turné med en intim spelning på Debaser i Malmö. I finfint sällskap var jag självklart där och vi lyckades inte bara fånga en egen version av Cloudy Shoes och vackra bilder utan också en oförglömlig upplevelse.

På en avskalad scen väntade en ensam stol och in klev en man som utan vidare introduktion drog sina fingrar över strängarna. Hans vänstra hand pryddes av 3 stora ringar som tidvis glittrade till i strålkastarna. I hårt åtknutna converse stampade han takten så att Pepsin vid hans sida vinglade till. Jag stod långt fram och kunde nästan känna hans saliv som sprutade ut i vackra kristaller varje gång hans musik krävde kraft. Låt efter låt överlappade sedan varandra, och i min ensamhet hann jag tänka att det var såhär det skulle bli. Inget konstigt, han är bara blyg. Men i takt med att publiken fylldes på, desto mer steg stämningen i lokalen och desto mer avslappnad tycktes han bli. Helt utan förvarning var det sedan denna, tillsynes blyga, man som bjöd på mellansnack med en högst delaktig publik.
Jag stod förtrollad under de låtar när han av inomboende kraft och vrede hytte med nävarna upp mot skyn. Men mitt favoritögonblick måste ändå varit när han reste sig upp ifrån mikrofonen och hela rummet fylldes av hans röst. Magiskt.
Med historier om människoöden, brustna hjärtan och avundsjuka lämnade han sedan ingen oberörd och jag är säker på att vi alla som var där igår aldrig kommer glömma hans anekdoter. Men framförallt lär vi inte glömma hans oklanderliga stämma som i all sin enkelhet drog med sig håren på mina armar i varje ton. Nog har vi alla varit på bra spelningar någon gång men härmed vill jag lova att du som människa inte är riktigt komplett förrän du upplevt Damien Jurado live.

Jag kunde inte bry mig mindre.

2011-04-19T19:36:00.000+02:00

Jag tror inte mitt huvud var still en enda gång under de 1:48 min som låten pumpade skiten ur mina högtalare. Sanningen och säga är att hur mycket jag än försöker tycks låtar som dessa vara helt omöjliga att sitta still till. Det är antagligen något medfött, en reflex jag har, och vid närmare eftertanke vågar jag lova att du och jag inte är av samma skrot och korn, att vi inte riktigt connectar, om inte ditt huvud också omedelbart skjuts fram och tillbaka i sann hiphop-nackspärrs-anda när du hör låten.
Mannen bakom den galet sköna låten är Los Angeles-rapparen Alpha MC som sägs äga freestyle-scenen. Med sin debut år 2008 har han tagit små men säkra steg mot erkännandet av den grymma artist som han är - och nu, eller närmare bestämt, 13 maj släpper han sin EP Beat the Skin, som jag blir lite smått lyriskt av vid bara tanken. För lyssnar du på hans platta Loving Life dras du per automatik med i hans intressanta sound. Med en alltid lika skön bas som grund tar han dig på en resa genom mörka gränder och mot soliga stränder där intressanta samplingar, jazzslingor och exprimentiella oljud imponerar. Med detta sagt verkar det följaktligen omöjligt att hans kommande släpp ska göra mig besviken?

Nu finns det dock en risk att jag kommer framstå som sjukt dryg då Still Bangin' kommer gå på repeat här hemma. Och det faktum att den är så kort adderar kanske till mina grannars olycka. Men jag ska lyda några goda vänners råd, ja, jag ska göra som Afasi, Filthy och Promoe; För allt jag kickar är fräscht som beaten, och volymen blastar fullt för; jag kunde inte bry mig mindre. Och mina grannar hatar rap-musiken och dom ringer upp polisen men jag kunde inte bry mig mindre!

Superhuman? Bernhoft, jag blir avundsjuk.

2011-04-18T18:45:00.000+02:00

Jag förväntar mig nog något cheezy när jag först ser honom, men så sätter han igång och min haka flyttar sig närmre och närmre golvet. Är detta någon superhuman? För hur är det ens möjligt att jonglera allt det där? Jag är chockad, imponerad, förälskad men också lite avis. Fan, jag vill också kunna det där!
I tron om att jag ska förstå hur han får ihop det följer jag varje rörelse han tar men inser snart att det hjälper föga mycket och det hela resulterar snarare i ett ännu större frågetecken.
Om han är superhuman eller inte låter jag vara osagt (Läs; Avgör själv) men det jag vet är i alla fall att mannen bakom detta galna ljud är Jarle Bernhoft. En norsk multi-instrumentalist med en soulröst som heter duga.
Han är sedan länge känd i musikaliska kretsar i Norge men tar nu ett steg ut med sin soloplatta Solidarity Breaks. Med sin röst som bitvis påminner om Tingsek och andra gånger Lenny Kravitz bjuder han på såväl uptempo funk/soul som hångla-up-mig-tunes. Plattan är genomgående ganska bra men jag vet att det är musik jag tyvärr lätt tröttnar på. Dock vågar jag nästan lova att jag inte kommer att tröttna på C'mon Talk, för den är bara för bra. Yes, låten är ljuvlig och riktigt diggable och jag kommer nog aldrig att sluta förundras över hans talang, aldrig kommer min haka att lyfta från golvet när jag ser saker som detta.

Ps. Yes det är live. Live as in L.I.V.E. Ds.

Ville släppa Jonathan, ville hålla honom så hårt.

2011-04-16T14:29:00.000+02:00

Jag minns när jag hörde honom för första gången, jag fängslades av hans säregna musik men föll framförallt för hans udda skånska. Han förgyllde länge mitt liv men i takt med att hypen utvecklades tog vi en paus från varandra. Jag tror vi delade något speciellt då och därav teleporterar vi idag. För nog är det lite lagom lustigt att jag dagen innan hans nya singelsläpp för mig själv tänkte; Nej, du Jonathan Johansson nu är det dags för nytt. Som ett brev på posten dimper då Blommorna ner och våren känns nu lite mer komplett.
Efter sin hyllade platta, En hand i himlen, kan jag bara fantisera om prestationsångesten han lär ha känt inför kommande material - men hittills bådar det gott. Det låter som han håller sin DX7-synth trogen och med sin mjuka och svävande röst hör du på långa vägar att Blommornas skapare är Jonathan. Det är mysigt, härligt och underbart men jag hoppas ändå att han ska komma att överraska mig lite mer på de framtida spåren.

Och så var det där med hypen. Ja, för vare sig jag vill eller inte kommer jag snart att gå in i anti-hype-mode. Därför passar jag idag på att älska Blommorna som om det vore sista dagen vi hade tillsammans - Jag ville släppa Jonathan, jag ville hålla honom så hårt - Jag ville släppa blommorna, jag ville hålla dem så hårt.

Momo och Rawa, låt mig skaka er hand.

2011-04-14T19:40:00.000+02:00

För er som missade mixtapen, Processen, kan jag meddela att ni gick miste om en av den svenska hiphopens bästa skivor. Nu har det gått cirka två år och jag vågar lova att jag inte är ensam om att ha suktat duktigt mycket efter debutplattan Vi.
En verklighetsskildring av två unga killars liv. Jag hör berättelser om människor de mött, historier de hört och vad deras ögon sett. Ett förortsliv, en kamp för att orka fortsätta, att stå stark och jobba hårt för att nå toppen. Jag hör rädslan för vad som sker i vårt samhälle men hör hopp om vad var människa kan göra för att påverka. Allvar, mörker, fördomar, framtid, lycka och hyllningar.
Jag hyser stor respekt för Mohammed Ali och även fast jag tror att de inte riktigt inser det själva så påverkar de liv. Jag kände det redan förut och ännu en gång fylls jag av känslan att de förändrar mitt liv. Med tajta rim invävd i en oklanderlig Salazar Brothers produktion kommer jag dem inpå skinnet och de öppnar mina ögon till lite mer än vad de sett förut. Jag spetsar mina öron, tar till mig varje ord och i takt med varje beat växer jag som människa. Och just där har vi essensen av deras musik, deras mening. De skildrar saker vi egentligen redan känner till men ingen annan gör det som dem, ingen får oss att förstå, ingen annan kommer så nära.

Lyssna nu till den grymma låten Ghettobarn nedan men glöm för allt i världen inte att lyssna in plattan och en av mina favoriter K.V.I.N.N.A (Läs: Tack, hoppas att jag en dag får chansen att skaka er hand.)

Jason Diakité, ett Kinderägg.

2011-04-13T18:09:00.000+02:00

Det sämsta jag hört måste vara den som enkelt beskrev Dödsdansen som att den väl låter som Timbuktu, alltid bra. Förvisso stämmer det att saker han rör vid tycks bli till guld men att säga att det låter som Timbuktu är bevis på mindre vetande.
Nog för att han aldrig varit rädd att leka med sina beats och texter och levererat allt från dansgolvshits till ren och skär nackspärrs-hiphop men de färger han nu bekänner har jag inte sett förut och jag älskar dem. Ni känner redan till vilka känslor jag hyser för Dansa och släppet därpå, Kapitulera, älskar jag lite mer än mina ord kan beskriva, men kort sagt är de tre nya låtarna nyskapande. Han påminner lite om ett kinderägg den där Jason. I en liten och annorlunda förpackning är han chokladbiten man gärna vilar ögat på. Inuti gömmer sig en värld av överraskningar och oanade ting att leka med - Musik så som vi aldrig hört den förut, musik som imponerar och påverkar våra liv.
Det sägs att Dödsdansen skrevs på en tågresa mellan Malmö-Sundsvall, och med den takt SJ brukar ta sig fram kan jag tänka mig att man hinner tänka både en och två gånger på saker som sker i ens liv. Klart står i alla fall att låten får mig att tänka till och stanna upp. Jag tänker på det jag lyckats med, allt det jag vill göra och alla måsten som jagar mig. Något förvirrad dansar jag, sakta men säkert, vidare i takt med ett smått hysteriskt sound av orientaliska stråkar och kloka ord och plötsligt känns svaren på frågorna inom räckhåll.

Shit, om jag var pepp på Sagolandet förut så är det inget mot vad jag är nu. Och äntligen ser jag något positivt i att tiden tycks gå så fort, för snart, snart är det den 8:e juni och snart är Sagolandet här.

Memories, heavy luggage.

2011-04-12T19:01:00.000+02:00

De som känner till Pela ställer nog sig frågan vad som egentligen hände med dem, varför de gick från fyra till två bandmedlemmar? Lättast är väl att skylla på någon banal bief, när det i själva verket tyckts handla om minnen och erfarenheter.
Kanske är det oundvikligt att ens minnen, ens erfarenheter och att tiden förändrar en - Att det får en att gå skilda vägar, att man till slut prioriterar och tänker olika. Hur det än må vara i fallet Pela är jag övertygad om att Sanderson och, i särklass, sångaren Billy McCharty behövde det. För nog är det så att minnen ibland måste lyftas fram för att befria dig?

Med en trasig barndom kantad av en missbrukande, psykiskt sjuk mamma, fosterhem och kampen att rädda sin bror, Jim, har Billy nog stött på fler hinder än många andra. Detta liv kom sedermera att översättas till låtar - låtar till skivan Rise Ye Sunken Ships som Pela skulle stått bakom. Men efter år av försök och ett dödsfall (Läs: Jim hängde sig i fängelset) splittrades gruppen och föddes gjorde We Are Augustines som nu gjort ett nytt försök med plattan.
Själv är jag totalt fängslad av deras berättelse och musik. Jag lyssnar på flera låtar som är dedikerad hans bror och förstår att det måste gjort ont men uppskattar hur Billy inte räds att dela med sig av sin historia. Hans oklanderliga kontroll över sin röst gör även att denna Brad-Pitt-liknande karl med skönt avslappnad klädstil sjunger sig rakt in i mitt hjärta - Och i ärlighetens namn är väl inte något annat möjligt?

Nu har de nyligen släppt sin först video till låten The Chapel Song men själv lyssnar jag helst på den akustiska versionen av East Los Angeles.

We Are Augustines - East Los Angeles from Matteo Bava on Vimeo.

En fight med min kan-inte-ogilla-gen.

2011-04-11T18:08:00.000+02:00

Ibland önskar jag att man inte påverkades så jädra mycket utav det man redan känner till. Jo, för nog är jag redan svag för allt som Markus Krunegård tar sig för och detsamma gäller egentligen Adam Olenius. De båda har den där vad-jag-än-gör-så-bara-måste-andra-lyssna-genen, och man själv tycks ha en kan-inte-ogilla-gen. Jag ställer mig frågan; Hade jag gillat Birds lika mycket om jag inte visste att det var just dessa två herrar som stod bakom Serenades? Svaret får jag nog aldrig reda på men för att försöka vara opartisk bryter jag ner det rent musikaliskt.
Så, vad är mitt första intryck? Med sina bombastiska trummor och orkesterstråkar gör låten ett, minst sagt, pampigt intryck. Någonstans hinner jag tänka att detta kan gå hur som helst men så möts jag två röster som liksom gifter sig med varandra och all tveksamhet är som bortblåst. Jag lyssnar på texten och konstaterar att den är lite gulligt cheezy, vilket bandnamnet i och för sig också är. Serenader är ju ursprungligen en hyllningssång framförd nedanför sin älskades fönster, och även om jag vågar påstå att alla, någon gång, trånat efter just något sådant, kan det i verkligheten bli rätt cheezy och obekvämt (Läs: "Vad ska grannarna tro?!") Och när jag tänker efter blir kanske det kontentan av min analys - Mestadels älskar jag nog låten, jag spelar den högt och tvekar aldrig på att sjunga med, men då och då, när serenad-känslan blir för påtaglig och stråkarna når sitt klimax, sänker jag volymen, blir lite obekväm och tänker vad ska grannarna tro?
Med detta sagt vill jag väl påstå att jag är något som sådär opartisk och att min kan-inte-ogilla-gen inte löpt amok. Men, för den saken skull, kan jag inte skriva under på att den inte kommer att göra det när de släpper sin självbetitlade EP nästa vecka...!

The Serendas - Birds by TLOBF

Times Neue Roman - Hej 2011!

2011-04-08T14:18:00.000+02:00

Basslingan och trummorna i introt skapar en spänning som gör mig nyfiken. Jag knyter ihop tummarna i hopp om att efterföljande ska bli lika bra och när jag då möts av en kille som spottar behagligt hastiga rim blir jag nöjd. Det känns något i magen, jag känner igen ivern och konstaterar att jag ännu en gång föll för det konstiga. Ibland undrar jag om andra hör och känner det jag gör? I Hands No Hands liksom bara händer det, utan någon rimlig förklaring kan jag bara inte rå för att bli lite besatt. Jag är så svag för de psykadeliska, så svag för när artister inte är rädda för att bryta några inlärda mönster.
Bakom ljudet står den kanadensiska duon Times Neue Roman som består av den prisbelönte poeten Robert Bolton (aka Arowbe) och producenten Alexander Punzalan Junior (aka JR). Gruppen levererar ett träffsäkert sound som kommit att kallas Nintendo-punk-rap eller post-rap, dock vidhåller dem själva att genren bör heta Rap Deco. (Läs: Hej 2011!)
Med deras okonventionella och artistiska stil har de sedan deras debut år 2008 varit ute på en rad spelningar. Någon gång under våren sägs nya plattan dyka upp och nu släpper de en video till den sköna, underliga låten som ger mig maniska besvär. De passar även på att dela ut sin omtalade EP, Talking Sporty, via deras nya app där man, helt utan kostnad, kan streama TNR-musik och även få direktkontakt med bandet. Hur var det nu? Hej 2011! - Oh, how I just lööve the future.

La, la, la-la, la - La, la, la-la, la... If you really love me, and you do, then do what I say...

Hans sätt att hålla gitarren talar för sig själv...

2011-04-07T18:42:00.000+02:00

När du först ser honom förväntar du dig någon halvkass Justin Bieber-grej men, i ärlighetens namn, får du dig en smäll på käften när du ser hur denna lilla människa tar sig an scenen. Ut flög varje äckel-Justin-Bieber-association och in kom Theo Altieri och hans fantastiska artisteri.
Då återstår bara frågan, vem är denna Theo?
Jo, Theo behärskar cirka alla instrument som finns och har uppträtt sedan 7 års ålder och nu, som nybakad 14-åring, har han hunnit med flertalet gigs, däribland som förband till Babyshambles. Hans succé har jag inte svårt att förstå då hans alternative/indie/folk imponerar. Hans musikaliska ådra går ju följaktligen inte att förneka och han har dessutom en röst som han tycks kontrollera till punkt och pricka. Lyssnar du även på själva musikarrangemangen och textkompositionen får han mer erfarna artister att blekna. Hans texter är genomtänkta och ger utrymme till att själv fantisera om vem eller vad de handlar om. Jag ser det även som en styrka att han är väldigt noga med att poängtera att han inte gör det för berömmelsen och pengarna, utan att allt det kan kvitta då musiken står i första rummet. Att han har den insikten, att kunna vara så ödmjuk vid hans ringa ålder är nog högst ovanligt men ack så beundransvärt och eventuellt också hans framgångsrecept. Ja, för nog tror jag inte att det är the end of the road för honom här, snarare en språngbräda, och jag är säker på att han kommer charma gamla som unga med sin musik. Vi äldre charmas antagligen av hans mognad och talang medan de yngre förälskar sig i honom, för, hey, vem hade inte gjort det om man var i rätta åldern?

Se nu till att lyssna in Cheltenham och kolla in hans övriga material. Passa också på att ta en gullig trip down memory lane och kolla alla gamla YT-klipp med honom. Sedan får man bara hoppas att man får uppleva honom live någon gång. To die for, om jag får chansa...

Run for cover, swim for shore.

2011-04-06T17:36:00.000+02:00

Att respekt inom hiphop i mångt och mycket mäts i streetcred var något jag diskuterade för en vecka sedan. I takt med att artister skyltar med sin streetcred (Läs: Där sanningen oftast är kryddad) desto fler av den okryddade typen är det som kliver fram. Ju mer provocerade de blir, desto mer troligt blir det att de känner sig tvungna att berätta. En sådan är Isaiah Toothtaker som, efter viss forskning, skrämmer mig på riktigt. Med en tuff uppväxt i Tuscon där han blev utslängd som 11-åring, och dessutom bevittnade när hans far blev ihjälskjuten av polisen, startade han, inte helt otippat, ett gäng som sedermera Hells Angels ville värva. Någonstans i denna veva började han dock att skriva rhymes och konsten att tatuera lockade honom mer och mer. Och efter flera år dedikerade fängelsevistelser och slagsmål har han fått ett, minst sagt, välkänt streetcred. Som tur är koncentrerar han sig nu alltmer på sin tatueringsstudio, som fått många celebra besök, och musiken med hiphopkollektivet Manchina Muerte och hans nyligen utgivna Illuminati Thug Mafia.

Jag tror det är viktigt att känna till hans bakgrund för att förstå hans musik. Och även om jag inte kan påstå att det är det bästa jag hört älskar jag i alla fall låten Faith No More. Kanske för att jag börjar förstå dess innebörd men framförallt för att han experimenterar med sina inhemska rötter och bjuder på obeskrivligt udda men skön ”indiansång”. Hans sätt att rappa takes some getting used to men vill medge att, på grund av hans historia, hans välkända streetcred, lyssnar jag frenetiskt igenom låtarna för att förstå vem denna människa är, vad han varit med om. Och vi får se hur långt creden bär, kanske tar den honom till oanade höjder, kanske vågar ingen något annat...

"...the difference of Machina to Odd Future is that when we say we’re gonna stab you or we’re gonna slit your fuckin’ throat, people are afraid that we actually will."

Fuck cred och trend.

2011-04-05T20:01:00.000+02:00

Alla som känner mig vet nog att jag drar mig från klubbar med house/dance/electro. Missförstå mig inte, det är inte genren i sig, snarare det faktum att folk känner sig så sjukt crediga i samband med den. Detta påverkar självklart mitt vardagliga liv som sällan gör sällskap av musik i stil med den. Det är högst personligt men, när allt kommer omkring, handlar det om associationer och enkelt sagt vill jag inte associeras med det jag associerar den musikgenren till.
Men då och då dimper det ner låtar som förgyller mitt liv, låtar som påminner mig om att skita i associationen. Från första stund, från första boom, boom, boom kan de lura med mig på äventyr och att huvudet börjar hoppa, ja, det är faktiskt obligatoriskt. Totally Enormous Extinct Dinosaurs stämmer delvis in på den beskrivningen. Delvis för att hans musik är någonstans i gränslandet till det jag inte tål men mest för att han får Hot Chip-fantasten i mig att njuta. Jag njuter till det härligt taktfasta, det charmigt monotona och till de sköna chillwave-vibrationerna som Garden ger mig. Att Totally Enormous Extinct Dinosaurs dessutom är en enmansakt och att Orlando Higginbottom, som han egentligen heter, har en skönt avslappnad inställning till livet gör det ännu mer gött. Som son till en professor i musik hade man lätt kunnat tro att han var sjukt pretentiös och tog sig själv på stort allvar. Men när man får veta att han lämnade klubbarna som DJ för att det i slutändan endast handlade om cred och trend börjar jag ju plötsligt relatera. Och med sina spektakulära shower, iklädd dinosauriedräkt såklart, börjar sakta men säkert mina associationer att förändras och snart kanske jag till och med kan få älska den där genren, så som jag gjort en gång förut.

Mot oändligheten och vidare?

2011-04-04T19:40:00.000+02:00

Jag har redan uttryckt min kärlek till Mac Miller men, damn, killen slutar aldrig att imponera. Med ett av förra årets bästa mixtapes, K.I.D.S, finns nu, sedan en tid tillbaka, Best Day Ever, och i förra veckan släpptes hans EP, On and On and Beyond - En mishmash av gammalt och nytt och precis som titeln antyder siktar Mac mot stjärnorna.
Med sitt pojkigt, harmlösa yttre lyckas han, gång på gång, massakera varenda fördom du möts av och lockar istället med dig i hans gungande, lekfulla beats. Med en härlig dos storhetsvansinne tvekar han sedan aldrig på att påvisa att han bara är människa och bjuder in till texter du kan relatera till.

Att EP'n och mixtapen kommer spelas varm är, i mitt fall, givet men de råkar också vara de perfekta sommar-glidar-plattorna. Faktum är att jag inte bara kan se det framför mig, jag kan även känna vinden i håret och värmen från solen i ansiktet. När livet är genomgood, när alla bekymmer är som bortblåsta och man är totalt avslappnad, när man är high on life.
Jag begynner att se ett visst tema i mina låtval men kan inte säga om det sker medvetet eller om det bara kommer till mig, men upplyftande var nog ordet i alla fall. Bryter jag ner det inser jag att årstiden antagligen har ett finger med i spelet men vill även tro att saker och ting sker av en anledning. Det kan vara lätt att försumma den där peppen man bara kan ge sig själv, men med hjälp av musiken påminns jag och får känslor av att inget är omöjligt. Och kanske blir allt det som jag bara vågat drömma om en dag verklighet - om jag bara tror på det tillräckligt mycket?

I den rätta Mac Miller/Law of attraction-andan ska jag, till mitt gudbarns stora förtjusning, avsluta med ett citat signerat Buzz Lightyear; Mot oändligheten och vidare!

Nya videon till Get By.

World United Lucifer Youth Foundation

2011-03-31T16:19:00.000+02:00

Man hade kanske kunnat tro att jag någon gång skulle tröttna men nu har jag lyssnat på L Y F pinsamt många gånger - jag kan bara inte få nog, kan inte motstå repeat, kan inte låta bli att älska dem.
Ett utav av de mest mytomspunna banden just nu, ett utav de band som alla vill veta mer om men inte får. Manchester-ensemblen Wu Lyf (World United Lucifer Youth Foundation) håller hårt på det mystiska, det obegripliga och ingen vet egentligen vem de är, eller ens hur många de är, ibland fyra, ibland tio. Och kanske är det just det som gör att man bara måste ha mer? Det sägs ju att man vill ha det man inte kan få, och jag börjar inse varför. För ju mer vi vill ha, ju mer desperata vi blir, desto mer mytomspunna blir dem och desto större blir chansen att vi inte kan släppa taget.
Det är egentligen svårt att beskriva dem genre-mässigt. Men det jag känner är popiga melodier, galna trummor och hjärtskärande gitarrslingor som gifter sig med deras spirituella, raspiga skriksång. Jag blir alldeles pirrig i magen av att höra det och även fast att jag bitvis inte begriper vad de sjunger smälter jag när jag ser deras spasmiska ryck och pojkiga ansikten som ropar I love you forever! Att säga att jag ser fram emot debutalbumet Go tell fire to the mountain vore en underdrift...

Nu ska jag sätta mig ner och be en liten bön om att jag snart ska få uppleva dem live. Snälla, snälla, snälla, tror det kan bli hur grymt som helst! För om jag känner detta pirr i magen redan nu vågar jag bara fantisera om hur maxat det kommer att kännas IRL.

Wonderkid? Nej, Woodkid.

2011-03-31T11:35:00.000+02:00

Älskar ni inte också hur musikvideor utvecklats genom åren, hur de ibland kan göra en hel låt, hur de blivit en konstform? Från en minifilm, en story , till det underbara i otroligt fin filmning och bilder.
Och älskar ni inte också hur en video avspeglar något, hur den berättar något om artisten, hur den sätter igång känslor? Precis så är det med Woodkid. En artist jag egentligen inte känner till något om men som har en video som fängslat mig, en video som gjort att jag bara måste få veta mer.
För nog känns det omöjligt att inte ta reda på vem som ligger bakom mästerverket till Iron? Och när jag förväntar mig en lång lista på involverade blir jag positivt överraskad när jag inser att regissören och fotografen Yoann Lemoine är densamma som Woodkid. Talangfull någon? Wonderkid kanske passar bättre.
Uppväxt i Frankrike pendlar han numera mellan sitt hem i Paris och New York på grund av hans explosionsartade karriär. Med sin dedikation till det konstnärliga sysslar han förutom musik, regi och fotografi med animation, målning och skulpturer. Ja, listan är lång och på hans CV står samarbeten med, bland andra, världsartister som Moby och Katy Perry.
Som den nyfikna person han är söker han ständigt nya utmaningar och kreativa källor och nu står musiken på tur. I skrivande stund arbetar han med sin första EP och jag ser, minst sagt, fram emot att få höra mer av hans Antony Hegarty-lika stämma. Men mest av allt ser jag nog fram emot att få se vilka vackra videos han ska bjuda på härnäst.

Vad vore väl en vår utan Peter, Björn & John?

2011-03-30T20:14:00.000+02:00

Det finns väl bara en sak som saknas nu när våren gjort sig påmind, det finns väl bara en sak som rimmar lika bra med våren som Peter Bjorn and John? Som ett brev på posten dimper då deras nya platta ner. Efterlängtad som få, vill jag tillägga.
Själv älskade jag deras senaste platta, Living Thing, och uppskattade det faktum hur de experimenterade med en drös olika läten. Från det mer digitala till körer och kastrullbank. Gimme Some har lite utav en annan anda. Mer 60-tals vibbar, gitarriff och lekfullhet men fortfarande lika sköna och trallvänliga låtar. Faktum är att jag nu verkligen blir imponerad av den trio de är. Att de dessutom har ett rykte om sig som en grym live-akt gör att du bara längtar tills det är din tur där på filten i parken med ölen i din hand. Jag kan se det framför mig och jag kan höra hur Peter rullar på tungan i sin engelska och hur han stampar sådär skönt på scenen som bara han kan. Man skulle kanske kunna konstatera att de antagligen matchat sitt skivsläpp perfekt. Nu hägrar våren, det spritter i våra ben och att få dansa sig svettig är det enda vi vill och kräver.

Se till at fixa plattan, för utan den kan det bli svårt att få till en fulländad vår, och har du inte snubblat över den framtida klassikern och av Conan älskade Second chance ännu, ges här ett tillfälle (+ en trevlig akustisk inspelning). Notera hur det blir obligatoriskt att klappa takten från start, hur du inte kan låta bli att fylla i kören med OooOooOoo. Och lyssna på texten, låt den inspirera, låt den motivera, för du vet ju det, you'll only get one shot, one oppurtunity.

Tommy Hilfigers son - Äpplet faller jävligt långt från trädet.

2011-03-29T18:51:00.000+02:00

Hiphop är för mig synonymt med respekt. Överlag berättar den om en kamp, om överlevnad och om stolthet. Andra gånger handlar det mest om lyckorus eller tighta rim men när allt kommer omkring är den förknippad med en stor dos respekt. Vem som helst kan inte göra det, vem som helst har inte det där som krävs. Och, antagligen hör det ihop med en hel del fördomar, men snubben från Djursholm känns kanske inte lika trovärdig som han i Tensta. Och även fast jag hatar mig själv för det, även fast jag vet att det inte behöver stämma, tänker jag ändå så, omedvetet på något sätt. Här kommer Rich Hil in i bilden. En, till synes, hård kille vars ögon och uttryck avslöjar ett visst mörker. En kille du inte vågat döma om det inte var för att du visste att han var son till designlegenden Tommy Hilfiger. Tankarna om; Hur svårt kan du ha haft det? och vem ska kunna ta dig på allvar? kommer direkt, jag medger det. Men så lyssnar jag, och även fast jag både hör och ser en mycket trasig människa framför mig, säger just det där mörkret i hans ögon och uttryck mer än tusen ord. Bakom hans missbruk, hans överdosering av texter innehållande Mary Jane och bakom hans tatuerade kropp gömmer sig något - Anledningen till att han är den han är. Och medan vi fortsätter att slänga fördomar hej vilt, växer han, sakta men säkert, i våra ögon, och vi tvingas inse att han nog förtjänar den där respekten trots allt.
Jag ställer mig frågan; vem är jag att döma om jag inte hade velat att folk skulle dömt mig så? Och även fast jag inte kan låta bli att tänka på vad som gick fel, förstår jag ju att alla genomgår kamper här i livet, att hans ögon sett saker som han i Tensta aldrig såg.
Kanske påverkas jag mycket utav hans bakgrund, kanske inte, men antagligen triggar den allas vår nyfikenhet - För vem kan låta bli att lyssna? Vem kan ignorera måstet att döma?

Nu är han nyutskriven från rehab. Botad? inte troligt, men producerar, trots detta, flitigt på det egna skivbolaget No Limos. Jag föreslår att ni trycker er vidare och lyssnar in hans material. Nedan finner ni No Roses, från Limosa Nostra: Act II, som har sköna rock-influenser och N.E.R.D-känsla.

Hej, jag är cirkus 25 år men låter som en härligt whiskey-gurglad 50-åring.

2011-03-28T19:55:00.001+02:00

Jag kan inte låta bli att undra hur det kändes när han kom på att han hade den rösten, hur det gick till? Vaknade han en dag och insåg det, smög han med det eller var någon tvungen att berätta det för honom? När jag tänker efter så förmodar jag att vi alla har något speciellt, något unikt som ingen annan har, men att det i slutändan handlar om att kunna inse det, att våga.
För den då 23-åriga Joe Pug kom övertygelsen om att satsa som en blixt från klar himmel. Med tron om att något annat väntade honom avslutade han abrupt sina studier och flyttade till den stad där han tyckte att romantiken bodde, Chicago. Efter en tid av knegande som snickare drogs han sakta men säkert tillbaka till musiken och dammade sedermera av sin gitarr. Vilken jävla tur, vill jag nu tillägga. För med sin Bob Dylan-liknande folk/country har han sedan dag ett fått håren på mina armar att resas.

Sedan dagen då han bestämde sig för att satsa på musiken har han turnerat som om han inte har ett hem, som att varje stad han besöker blir hans nya hem, om så för en kväll. Och detta leverne kom snabbt att gynna honom då han år 2008 släppte sin första EP, Nation Of Heat. Det är nu bakomljudet kommer in i bilden. För sanningen å säga är att jag nog aldrig hade förlåtit mig själv om Hymn #35 inte fick en plats här. Nog för att jag är svag för munspel och för att jag förälskar mig i hans hej-jag-är-cirkus-25-år-men-låter-som-en-härligt-whiskey-gurglad-50-åring-röst, men, säg mig, spelar och sjunger han sig inte också in i ditt hjärta?

Det man själv vet är sant men inte kan få sagt.

2011-03-27T18:07:00.000+02:00

Jag tänker mycket på vad som komma skall, på vilken framtid som är min. Det är spännande, lite läskigt men framförallt motiverande. Jag tänker mycket på att jag har makten att påverka, att det är mitt öde som vilar i mina händer, att det är jag som bestämmer vart jag vill nå. Och trots att det ibland känns motigt och vi undrar; Varför händer detta mig? måste man ständigt påminna sig själv om, det min käre vän Atmosphere en gång myntade, when life gives you lemons, you paint that shit gold. För ju mer man tänker på det, är det precis som Looptroop så fint beskrev det; Cus' all the trouble we've been through, and all of the evil that men do, makes us harder the struggle continues. Sanningen å säga är att jag skulle kunna dra många goda citat men ni förstår nog vad jag försöker säga, efter regn kommer solsken, imorgon blir en bättre dag.
Av anledningar som dessa lyssnar jag idag på David Dallas. Killen som varit verksam ett tag men som över en natt blev världskänd efter att Kanye West postat hans video till Big time på sin blogg. Nu är det dags för David att leva the American dream med planen att erövra med sin nya platta The Rose Tint, som släpps inom kort. Själv tycker jag nog att det känns mest intressant att han kommer från Nya Zeeland, att det känns så långt ifrån hiphop man kan komma att man bara måste lyssna. Och inte är jag själv att tänka så, för till och med David själv har uttalat det. Att han har talang är ett faktum men när allt kommer omkring så finns det ju faktiskt fler som har det, men det finns dock inte lika många av dem som är från Nya Zeeland. And there you go...

Så, kanske har du en skitdag idag, kanske har du svårt att finna en mening i allt, och det där ljuset i tunneln känns långt borta. Se dig då omkring, tänk på vad du har och värdesätt det, tänk på att det alltid kunde vara värre och att imorgon antagligen blir en bättre dag. Det kan vara svårt att ta till sig, det förstår jag, men sätt då på Til Tomorrow så känns det kanske bättre om någon annan berättar det för dig - Om någon annan säger det man själv vet är sant men inte kan få sagt.

Ps. Du kanske känner igen samplingen från Ratatat's Loud Pipes? Ds.

Plötsligt händer det - En värld jag inte vill lämna.

2011-03-25T13:06:00.000+01:00

Just när du är på gränsen till att få hål i huvudet, när du klickat på tusentals YT-klipp i hopp om att hitta spännande musik, det är då det plötsligt kan hända. Precis som allt annat sker det när du minst anar det, när dina förväntningar är låga och du är fullt mottaglig. Något ihopsjunken sitter du tills tonerna plötsligt börjar, dina öron spetsas, som om de hör det från första ton, du rätar ivrigt på ryggen och hinner tänka att detta kan vara för bra för att vara sant.

Nya band kan stundom avslöja sin oskuld, man hör kanske potentialen men att själva produktionen är kass. Men så finns det guldkornen, de som du aldrig kunnat ana är rookies, de som du, för ditt liv, inte kan förstå är okända. Detta är New Animal.
Kris Hermstad och Derek Burdette, två unga barndomsvänner som, efter en tid isär, återförenats och skapat en skiva som får Atlanta att stoltsera med mer än dess hiphop. Utan några regler för sin kreativa process fängslar de med en ständigt föränderlig musik och sin orädda mix av vanliga instrument och digitala slingor. Matchar gör de med rader av drömlik skönsång där deras röster spricker precis på rätt ställen. Musiken kan tyckas vara svävande men växer, bit för bit, på dig och till slut lockar den dig till en värld du inte vill lämna.
I min mening är det bara en tidsfråga innan deras namn börjar figurera i gemene mans mun och det önskar jag dem också. Detta är för bra för att hålla tyst om och detta är för bra för att falla mellan stolarna. Av denna anledning ser jag det inte bara som ett måste utan även mitt ansvar att sprida ordet vidare. Se därför till att ladda ner deras skiva, gratis vill jag tillägga, och var sedan aldrig rädd för att skryta om att du hittat the next big thing.

En favorit, Nightmares of Candy Yang & The Black Italian. En reflektion om två av Dereks ex som under en tid jagade honom i hans drömmar...

Jag är soul, pappa är soul & Bradley är soul.

2011-03-24T12:09:00.000+01:00

Idag gungade jag igång min morgon med en platta som legat i Spotifylistan ett tag. Med tonerna av den berikades jag direkt med de sköna vibrationerna bara soulen kan ge. Fina minnen, fina associationer. Själv tänker jag på min pappa och på de otaliga bilfärder vi åkt tillsammans, alltid i sällskap av soulen, fina grejer det.

Man kan kanske inte beskylla soundet på No Time For Dreaming för att vara nyskapande, men å andra sidan känns det coolt att arbetet är så gediget att du aldrig kunnat ana att det är en nyproduktion, och således blir det ändå nyskapande. Tillbaka till 60-talets soulfulla era med härlig shout och blås utanför denna värld, fast med nutidens historia.
Det vilar en viss lidelse men också en segerkänsla över plattan. Mannen bakom ljudet är Charles Bradley som vid 62-års ålder äntligen fått göra sin, minst sagt, efterlängtade debutplatta. Med ett liv kantat av kampen för att överleva har Bradley gjort sig känd som imitatör av hans stora idol, och tillika inspirationskälla, James Brown, och det hörs. Plattan förenar gammalt och nytt och olika generationer bjuds in till att möta varandra. Och kanske är det just det som känns så grymt - Att jag och min pappa, två olika generationer, kommer älska det lika mycket, vi kommer förstå det lika mycket. En platta som kommer förgylla fler bilfärder tillsammans, en platta att skapa nya, fina, minnen och associationer till.

The World (Is Going Up In Flames)

Han ser inte ut som han låter och tvärtom - Fördomarna och känslan i mig.

2011-03-23T18:19:00.000+01:00

Somliga undrar säkert hur jag hittar min musik? Sedan förväntar de sig ett långt och genomtänkt svar, när sanningen och säga är att det görs på känsla. En känsla jag får av att titta på ett bandnamn, en låttitel. Om en bild eller någon typ av grafisk formgivning dessutom skymtas kan även detta vara avgörande för att mitt finger ska trycka på play. När allt kommer omkring antar jag att det handlar om några omedvetna fördomar, ramar och mönster man följer...Jag kallar det känslan i mig.
Jag såg först namnet. För mig avslöjade det att detta var någon som var medveten, seriös, men som samtidigt inte tog sig själv på för stort ansvar. När jag sedan såg hur hans dreads liksom svävade på bilden, hur hans ögon bar på en historia och att han såg så liten ut, kunde jag bara inte låta bli. Detta ångrar jag inte idag.
Conner Youngblood är 20 år och sägs inte bara göra stora framsteg, med sin något udda musik, i sin hemstad Dallas, Texas, utan även världen över. Utan påverkan av vad man ska-och-inte-ska kan du aldrig gissa vad som komma skall och han överraskar dig med sin bluegrass/club/indie. Sköna basslingor och lo-fi gifter sig med hans, trogne vän, och numera signum, banjon. Hans oansträngda och själfulla röst lockar mig och fördomarna i mig älskar att det känns otippat. Han ser helt enkelt inte ut som han låter och tvärtom- Det gör det hela så himla mycket mer intressant.

Ännu en gång segrade känslan, intutionen, omedvetna fördomen, call it whatever, eller vad tycker du? Drömmer inte du dig också iväg när du lyssnar på A Summer Song?

Ps. Får medge att det känns lite osexigt att han av en slump gästade Knappen och Hakim för två år sedan. Men så får fördomen i mig trösta mig med att det var just en slump och att det inte lär ske igen...Ds.

Hiphop i fodret, hiphop i blodet.

2011-03-22T18:15:00.000+01:00

Jag pustar ut varje gång jag ser att vi tar ett steg längre ifrån bling-bling och LV-mönstrade kläder inom hiphopen. Jag omfamnar det nytänkande, det okonventionella, det experimentella, det konstiga. Det flödar av kreativitet därute och när inte längre den rätta imagen eller bakgrunden står som hinder för att komma upp på scenen välkomnar vi dem alla. Ghettokids, whitetrashs, skejtare, alla med rätt mål i mun. Är det inte spännande hur hiphopen ständigt utvecklas? Är det inte spännande att Cities Aviv en gång spelade i ett punkband, att han har tajta jeans men ändå spottar rim utan att andas? Jag är i alla fall mycket imponerad och han omges av en storhet jag inte riktigt kan sätta fingret på. Med influenser, och en och annan sampling, från soul, post-punk och old school-hiphop skapar han musik med drömska fusion beats och påminner i sitt sätt, då och då, om Adam Tensta.
I sin hemstad Memphis, Tennesse, har han gjort sig ett välförtjänt namn och nu är det dags för denna, blott 21-åriga man, att bredda sin vingar och äntra våra liv i resten av världen.

I låten nedan rappar han sig över hela Blackbird Blackbirds cover av Modest Mouse's Float on och han gör det bra. Och ju mer jag tycks förstå av texten, desto mer inser jag vilken underbar låt jag har i mina händer. Baby I'm here for you, cus' if this bridges fall down, I'll be the ground for you, and if this world stops turning, I will serve for you. Något otippat, vill jag erkänna, men gah! så fint.

Ps. Se det härmed som ett måste att lyssna in resterande material av denna kille och se det dessutom som ert ansvar, er uppgift att spread the word. Ds.

Vår, drömmar och girl power.

2011-03-22T13:18:00.000+01:00

Trots att den obligatoriska väderomställnings-förkylningen belägrat mitt liv kan jag inget annat än att njuta när jag lyssnar på trallvänlig indiepop och möts av strålande vårsol utanför fönstret. Plötsligt har det hänt, plötsligt är minusgraderna ett minne blott. Borde kanske förstått det förut, borde kanske vetat att den obligatoriska väderomställnings-förkylningen är det ultimata tecknet på att det händer. Bort med tjocka dunjackor, bort med lager av kläder, av med kängorna! Snöra dina sneakers, vädra av vårjackan, känn hur solen värmer ditt ansikte, se blommorna blomma och lyssna in all underbar musik!
Det hela går som hand i hand med Alex Winston, Detroits pop-prinsessa som spås en lysande framtid. Några känner säkert igen henne och hennes låt, Choice Notes, från Hyundais reklam, medan jag för andra nu presenterar en sockersöt tjej med en minst lika sockersöt, men ack så säregen, röst. Hennes lekfulla toner gör det svårt att sitta still och jag förälskar mig i hennes grafiska profil som flörtar lite härligt med 70-talet. Och när tjejerna dessutom tyckts lysa med sin frånvaro på bloggen den senaste tiden känns det hela nu mycket, mycket bättre. Jämställdhetsnivån är lite mer i balans, förkylningen som bortglömd och jag bara drömmer mig bort dit Miss.Winston tar mig i Locomotive. Vad ska man säga? Vår, drömmar och girl power.

Att skynda långsamt.

2011-03-21T17:41:00.000+01:00

Jag misstänker att han tjuvlyssnat på mig eller att han läst mina tankar, för på något jävla sätt vet han exakt hur han ska få mig på fall i Away FRM U. Varje gitarriff, varje tjut, varje ylning, varje vissling och varje raspiga ton gör att det sprids känslor av välbehag i min kropp. Hans minimalistiska texter är oförglömliga, omöjliga att inte dras med i. Jag vill bara sjunga, vill skrika högt och stampa sönder ett golv. Det spritter i mig, jag tror han tar mig dit våren bor.

Med ursprung i Seattle bor numer denna sköna, blott 20-åriga, man i Brooklyn, New York. Från päronens källare där han producerat det hela själv, yes, a.l.l.t - till storstan där han nu gör sig ett större och större namn för var dag som går. Och vi snackar inte glida-in-på-ett-bananskal här inte, killen har envist delat ut sin EP för att göra sig ett namn. Och ibland lönar det sig att ligga i, för ett, tu, tre, föll den ju faktiskt i tillräckligt många människors händer och han blev Oberhofer med folket, Oberhofer för mig.
Notera att han dock fortfarande är osignad, ett medvetet val han gjort. Han vill att det ska kännas rätt, att skivbolaget ska dela hans vision. Vid närmare eftertanke slår han mig som en kille med tålamod, han skyndar långsamt. Och jag är beredd att ta det i precis vilken takt han vill för jag har stora förhoppningar på denna kille, eller band (ja, nu backas han ju faktiskt upp av kamrater) men jag bara hoppas det går tillräckligt fort för att jag ska få se honom på någon festival i sommar.

Jag, schizofreni & experimentiell hiphop.

2011-03-19T17:53:00.000+01:00

Det gör nästan lite ont i mig. Jag uppskattar emellertid att artister numer ger blanka fan i vad man ska-och-inte-ska-göra och producerar det ena banbrytande soundet efter det andra, men jag blir som lite ambivalent i fallet med Ghostpoet. Även om det händer oanade ting med mig när jag lyssnar på hans experimentella hiphop på Peanut Butter Blues and Melancholy Jam så önskar jag stundom att det var lite mer underproducerat, att varje ljud inte var så genomtänkt. Men så, någonstans i mitt peka-finger-stadie, inser jag hur han faktiskt fängslar mig och hur låtarna som, till en början, mest lät som oljud och störde mig, nu tilltalar mig. Det är kanske därför det kallas psykedeliskt? Jag blir lite schizo, som om ena hjärnhalvan vill ha det underproducerade och avskalade medan den andra kräver det genomtänkta och galna.

Avgör själv, blir du också schizo av att jämföra de två versionerna av Us Against Whatever Ever?

Är jag fast i fällan nu?

2011-03-19T16:38:00.000+01:00

När ens Spotifylista bara fortsätter att växa och växa märker man rätt tydligt vilka låtar man egentligen tycker om - Vilka låtar man bara måste lyssna på minst en gång om dagen, vilka låtar man tycks återvända till. I mitt fall stöter man på åtskilliga utav dessa låtar här på bloggen medan andra ständigt gör sig påminda om att de borde få en plats. En sådan låt måste vara Never Ever Ever Ever Again, för det går nog inte en dag utan att jag kommer på mig själv att jag nynnar på den. Och trots att det kanske är en låt man helst lyssnar på när man är lite lagom full och tycker synd om sig själv känns den ändå helt perfekt många dagar om året och i särklass en dag som denna.
Låten kommer från debutplattan som Siskiyou släppte år 2010 och kanske låter det konstigt men plattan känns överlag lite som den ser ut. På omslaget pryder en färgglad Bigfoot, vilket vid första anblick känns underligt. När man sedan lyssnar och tänker efter känns det helt rätt och denna, annars så läskiga, varelse blir plötsligt lättare att förstå och älskvärd. Faktum är att bandnamnet kommer från bergskedjan med samma namn, en bergskedja som sträcker sig in i skogen där det sägs att världens enda Bigfoot-fälla finns. Vi närmare eftertanke vet jag inte hur jag ska tolka detta, identifierar bandet sig med denna varelse eller har de fångat mig i fällan nu? Hur det än må vara är det fine med mig och jag ser fram emot den dag de ger mig fler låtar att nynna på.

PS I Love You

2011-03-17T19:19:00.000+01:00

Stopp! Stanna! Jag vet vad du tänker och nej det är inte filmen jag menar... Vågar faktiskt inte ens tänka på hur tröttsamt många gånger de fått frågan om detta. Nej, här har vi Paul Sauliner och Benjamin Nelson från det kanadensiska bandet PS I Love You. Några känner kanske igen dem från låten Facelove medan andra fortfarande sitter frågandes. Låt mig då vända mig till de sistnämnda. Varsågod att njuta lite, dessa killar är imponerande. Med storslagen och aningens introvert indierock-musik sitter du mållös när du förstår att vartenda ljud kommer från bara två killar. Benjamin på trummor och Paul både sjunger, spelar gitarr och styr en pedalstyrd basorgel från golvet. Och med deras form av tekniken shredding spelar de så intensivt och hårt på sina instrument att jag, som annars kan tycka att det blir hysteriskt, istället blir stormförtjust. Kanske påverkas jag också av sångarens underbara lovehandles - ja, vem kan undgå att göra det? Han är ju så söt! Men framförallt faller jag pladask för hans operfekta röst som spricker precis på de rätta ställena. Notera även hur deras låtar alltid tycks ha klockrena och inbjudande intron.

För tillfället befinner de sig på SXSW (Läs: Som jag också är på i mina drömmar) och ska jag se dem live lär jag få åka över till brorsan i staterna. Tills vidare håller jag därför tillgodo med deras nya material, Leftovers, där de samarbetar med Diamond Rings, och inte är det så illa det heller, när jag tänker efter...

Ps. Jag älskar er Paul & Benjamin. Ds.

The youth are the future. Punkt.

2011-03-17T12:48:00.000+01:00

Han känns onekligen lite mystisk, lite underground. Här och där hör jag folk prata om Baba Stiltz och hans musik men ingen tycks veta något mer om honom, vem är denna människa?
Jag minns när jag hörde honom första gången. Jag blev nog förbluffad av hans ringa ålder och jag minns även den förvirring jag kände. Jag tror inte jag fick ihop det faktum att killen då var cirka 15 år och både hunnit bli en respekterad Skweeproducent, Mrs Qeada, en respekterad skweeeartist och dessutom bandmedlem i det underbara The Bethlehem Beard Corporation. Det fick mig att tänka tillbaka på vad jag själv åstadkom när jag var 15 år, hmm?...man kan med andra ord säga att jag blev mäkta imponerad av honom.
Det är lite samma känsla som kommer över mig när jag lyssnar på honom som när jag lyssnar på Zoo Kid, jag blir så sjukt imponerad, så sjukt inspirerad. Kanske har det att göra med att han är så ung, att han gör något som jag aldrig kommer kunna göra, att han berättar något som jag, hey, let's face it, är för gammal för att själv begripa? Man skulle väl, i någon underlig mening, kunna säga att jag sympatiserar med det där ordspråket att children are the future, eller rättare sagt, the youth are the future.

Nyligen släppte han Marcy Ave som är första singeln på The Bethlehem Beard Corporations andra platta, I Hate My Village, som kommer i maj. Tonerna går lite härligt i otakt, jag blir totalt avslappnad och förnimmelsen av vårsol och långa sommarnätter är plötsligt inte långt borta. I låten kan man även ana hans Skweeebakgrund och det tycker jag verkligen om. Något underproducerat men totalt överraskande, musik som säger något, musik som får dig att känna något.

Ps. Glöm inte även lyssna in skweeeproduktionen sEXYdANIel nedan. Ds.

Hej du kära låt, har vi setts förut?

2011-03-16T19:07:00.000+01:00

Att missta en låt för att vara en radiohit är både bra och dåligt konstaterade jag i helgen...
Scenariot var detta: Den obligatoriska Spotify-listan strömmade i min lägenhet när det plötsligt spelades en låt varpå jag utbrister; Äh, byt, så mycket P3..! tills jag kommer på mig själv att; Nej, den spelas faktiskt inte på P3. Skamset fick jag sedan äta upp mina ord men insåg snart att det både låg något bra och något dåligt i det jag just sagt. Det dåliga/jobbiga må vara att det betyder att Underwear kanske en dag blir en sådan radioplåga men det positiva är väl också just det, att den har den potentialen.
Själv har jag lyssnat på FM Belfast ett tag nu och faktum är att låten har några år på nacken. Men, å andra sidan, sägs det att denna isländska, elektroniska-indiepop-dance-grupp inte riktigt upplevts om du inte hört dem live och av YT-klippen att döma verkar det minst sagt lovande. Nu har jag dessvärre inte haft äran att resa till Island ännu men som av en händelse (Läs: något otippad sådan) viskade en fågel i mitt öra att 1-dagsfestvialen Popadelica i Huskvarna bokat dem. Så nu är det bara att packa väskan och ta en roadtrip upp i de småländska skogarna den 7 maj - För vem är jag annars att uttala mig om man ska tro vad sägnen säger?

Ska du med förresten?

Från en appfru till alla på The Supsy

2011-03-15T19:47:00.000+01:00

Som den appfru jag är (Läs: Fru till en app-developer, det vill säga framtidens motsvarighet till fotbollsfru minus inget eget liv) ser jag det som min skyldighet att ropa Hej! varje gång en Iphone gör sig påmind, och i detta fall står Hollyweerd med sin Yellow Pages för detta. Kanske är jag totalt fokuserad på de där raderna i refrängen att textens helhet inte blir särskilt viktig, kanske säger de där raderna mer än tusen ord?
Det Hollyweerd tar upp, om än med viss skepsis, är förvisso inget nytt under solen - hur tekniken blivit en livsviktig ingrediens i våra liv, men när samma ingrediens nu tagit sig in i hiphopens värld vet man att det är for real, på något sätt. Det enda som stör mig är att jag vet så lite om dem som grupp, och ännu mer irriterande är kanske att jag inser mina begränsningar när det kommer till amerikansk-hiphop-slang-journalistik. Så, är det någon där ute som kan upplysa mig mer så be my guest! men tills vidare låter jag deras new wave- hiphop och dess beat gunga min kropp vidare mot nya insikter. Jag tror bestämt att jag stannar i mitt flow forever, jag motsäger mig inte att lyssna på den om och om igen. Jag vill bara fortsätta gunga, vill bara fortsätta känna basen vibrera i min kropp, vill bara fortsätta känna hur nöjd appfrun i mig blir.

Så, shout out till alla på The Supsy, this one's for you!

Vem e du?

2011-03-15T14:20:00.000+01:00

Jag har förstått att han går under artistnamnet Panda Da Panda och att han i själva verket heter Thibo Girardon men jag vill veta mer. Jag vill veta vem mannen bakom det där artistnamnet är? Det måhända att det blir särskilt intressant av det faktum att han kör solo, att han, på så vis, blir mer mystisk än om det vore ett killgäng som på fyllan diktat ihop musiken. Kanske känner jag mig lika frågvis som han själv är i låten, kanske letar jag i mörkret och undrar Vem e Du Panda Da Panda?

Av musiken att döma hade jag och min fördom trott att han var lika galen som den låter. Att han var typen man lätt uppfattar som underlig och totalt uppslukad av sig själv. Av anekdoterna att döma stämmer inte detta riktigt. Han har förvisso nyligen inskaffat en tatueringsmaskin som han och hans polare går loss på, och historien förtäljer även att hans övre ben numer pryds av hans smeknamn Benet, men trots detta verkar han ge intrycket av att vara en fullkomligt normal människa. Och pojkvänsmaterial om du frågar vissa… Han bär dock på oanade talanger vilket bland annat innefattar en 2:a plats i världsmästerskapet av Fruit Ninjas och han har dessutom en konstnärlig ådra som heter duga.

Hans sätt att sjunga ger mig associationer till svensk reggae och således blev jag föga förvånad när det faktiskt visade sig att han har spelat i ett reggaeband. Som en mix av Andreas Grega och Svenska Björnstammen skapas en galen dansgolvspop som bitvis missbrukar auto-tunen men som charmar med sin skånska. Och även fast att jag vet att fjortisarna kommer spela sönder den lagom till sommaren betyder det inte att det är en dålig låt. Jag passar på att njuta lite, passar på att sjunga med i det obligatoriska VaR äR StrömbryyytaRRRen? och bara tvingas tillbaka till den skräckblandade förtjusningen av att inte veta vem jag har framför mig på dansgolvet.

Ett steg bakåt men ändå framåt. Jag tippar på tår förbi hypen...tipp, tapp, tipp, tapp...

2011-03-14T19:10:00.000+01:00

Vi detta lag vet ni hur jag är, jag spyr lite i munnen när hypen tar vid och självklart skedde även detta när Edward Sharpe and the Magnetic Zeros plötsligt var på allas läppar. Då tackade jag för det som varit och tog, med sorg i blicken, farväl av den tid som vi hade fått ha tillsammans. Sjukt, jag vet, men det bara är så. Jag vet inte hur man blir som alla andra, jag vet faktiskt inte hur man gör!..Förlåt, eller något. Hur glad blir jag inte då när sångaren himself går och gör ett soloprojekt? Jo, mycket glad! Detta ger mig, per automatik, ett, i min underliga värld, accepterat steg bakåt men ändå framåt. Måste ju erkänna att jag inte enbart saknar Alex Eberts underbara stämma men också hans änglalika närvaro och smått schizofrena tonkombinationer. Hans, sort of, självbetitlade album påvisar just detta och hans musikaliska uppväxt skiner igenom titt som tätt. Jag hör hur han influerats av skivorna hans far en gång spelade för honom. Med inslag av country, R&B, klassiskt och sedan diskreta avstamp i hans ungdomsår med hiphopen, berättar han, på ett vis, hela sina livshistoria för mig.
Nu antar jag att det i själva verket bara är en tidsfråga innan hypen kommer flåsa mig i nacken, så för den sakens skull är det bäst att jag lyssnar intensivt. På repeat går Truth och Remember Our Heart.

Glöm associationen, låt din jazz-axel göra sitt!

2011-03-14T13:24:00.000+01:00

Okej, jag medger, det är inte utan att jag känner mig lite som den där sjukt underliga Disneylover-fantasten som gick i min klass på mellanstadiet och att jag tidvis skäms när jag skriver detta men det måste bli sagt.
Likt ett desperat försök att bredda dagens barns perspektiv åkte Djungelboken på i helgen. Uppsluppna satt de sedan och följde äventyret och jag själv reminzade då filmmusiken plötsligt kör igång och min jazz-axel rycker till helt utan förvarning. Då slås jag av det oundvikliga; Jävlar vad skön den låten är! Och då talar jag förstås om Louis Prima och PhilI Harris version av I Wan’Na be Like You. Min jazz-axel var nog lika chockad som resten av mig själv och jag var förbluffad över att jag inte kom på detta förens nu. Kanske har det att göra med att låten spelades till sin förbannelse när man var yngre – Varför ser jag en trött, inrökt musiklärare bland svampduttade 90-tals-gula väggar? Jo, för ungefär så var det nog, mindre inspirerande, med andra ord. Lyckligtvis var jazz-axeln nu starkare än den bilden och jag hörde låten för den låt den är, inte för den film den råkar vara skriven till. Vilket masterpiece!
För att kunna relatera är det självklart förutsatt att du har en jazz-axel och med andra ord någon form av musikalisk ådra i dig. Somliga kommer att förstå med detsamma medan andra febrilt undrar; Vad FAN är en jazz-axel?? Låt mig nu förklara det hela. Jazz-axeln är ett fenomen som du aldrig kan styra över. I vågräta rörelser skjuts din axel/axlar fram och tillbaka och sprider samtidigt lodräta vågor längs hela din kropp. Oftast tillkommer jazz-knycket där din fingrar knäpper i takt med musiken. Detta fenomen kan alltid klassas som ett bra tecken och bringar också ett visst lyckorus och eufori till ditt liv.
Förstod du? Har du jazz-axeln?

Tillåt nu dig själv att kasta associationerna till låten långt åt helvete. Antagligen blir det svårt men ha tålamod, för när du kommer ut på andra sidan tar din jazz-axel dig på en tripp till musikhimmeln. Jag utmanar dig, försök stå still!

Ps. Kul att veta! Ds.

Magic will do what magic does.

2011-03-09T19:49:00.000+01:00

Om jag skulle trilla och slå huvudet tomt på minnen, om världen skulle gå under eller om jag (Gud förbjuder!) bara skulle råka glömma denna låt, så måste jag nämna den nu. När jag tänker efter verkar det underligt att jag inte skrivit om den tidigare med tanke på att den hängt med ett bra tag men...
Man skulle kunna likna vår relation med en vän man håller kär. Vi ses ibland väldigt ofta och andra gånger mer sällan - men det är fint och tycks inte förstöra något. Men så är det jobbigt, för när vissa saker är fina, är de så fina att ord kan vara svåra att ta till, och så är det nu. Man blir överväldigad, det finns så mycket att säga att inte något ord tycks göra dess rättvisa. Kanske förstärks känslan, i detta fall, av det faktum att Damien verkar lika söt som den nallebjörn han ser ut som. Kanske kan någon relatera till känslan när människor ser så gulliga ut att man bara hade velat rusa fram och krama dem? Lite "odjuret"-feeling på det hela. Stor och något osäker men SÅ gullig och älskvärd.
Sedan vet ni hur det är med vänner. Man vill finnas där, i vått och torrt, vara en hjälpande hand när vinden piskar på. Och varje gång jag lyssnar på vad han vill få sagt önskar jag att jag var där, att jag kunde ta hans hand och säga att det ordnar sig. Jag hade fått honom att tro på den text han själv skriver för magic will do what magic does, och alla hans frågetecken hade fått svar. Som tur är kan vi ses snart då han gästar Debaser Malmö 20 april. Hang in there Damien Jurado, I will fix your Cloudy Shoes.

Ps. Missa inte Hoquiam, sidoprojektet han har med sin kära bror. Ds.

Den kicken, den kicken, jag behöver den.

2011-03-08T19:15:00.000+01:00

Nu händer det igen. Från första stund då bam! bam! ba-bam! ba-bam! ljuder i lurarna vet jag att vad som komma skall inte kan göra mig besviken. Jag känner det i hela kroppen, likt ett lyckorus, det pirrar och jag blir alldeles ivrig. Jag brukar sluta ögonen och njuta lite, suga i mig varje liten del av kicken jag får. Obeskrivligt. Jag tror man kan kalla det en sorts beroende, den där kicken man alltid strävar efter, den som får en att sitta i timmar och leta ny musik, den kicken, den kicken, jag behöver den.
Macklemore har varit verksam sedan runt år 2000 men har under större delen av sitt liv själv jagats av ett beroende. Ett beroende som han nu lyckligtvis tagit sig ur och kan omvandla till en styrka, en berättelse att förtälja. Mer om detta finner ni i hans låt Otherside där han samplar Red Hot Chili Peppers låt med samma namn.
Strax innan jul släppte han, tillsammans med sin nyblivna kollega Ryan Lewis, låten nedan till minne av den, för honom och hans hemstad Seattle, legendariska sportkommenatorn Dave Niehaus. I låten kan ingen låta bli att ta vägen ner längs memory lane och samtidigt som du lyssnar på hans historia gör din egen sig påmind. Det spelar ingen roll hur gammal du är eller vad du varit med om, något känns där inne i hjärtat. Man hör också vilken stolthet låten bär på och jag känner i skrivande stund att ryggen min rätas ut något. Att sedan titta på videon gör att man snart märker att även den väcker känslor. Den är framförallt väldigt fint filmad och jag personligen älskar hur hans händer, armar och fingrar flyger från sida till sida, helt okontrollerat men ack så härligt.

Nu spelar jag VS. Redux. EPn som innehåller några grymma mixar av tidigare släppt material, men kan säga att jag minst sagt är sugen på en fulländad skiva. Han är speciell den där Macklemore och jag är nyfiken på vad han bjuder på härnäst. Jag behöver kicken, om och om igen. Behöver du den?

My Oh My

There's nothing in the water JAG can't fight!

2011-03-08T12:57:00.000+01:00

Jag kommer på mig själv ibland - Jag sjunger med i låtar utan någon vidare tanke på vad jag egentligen sjunger om. Inbjuden och förförd av något som känns bra i mun, stämmor att leka med och toner att matcha slår det mig efter ett tag; vad sa jag nu?
Det är sällan det blir pinsamt men desto fler gånger det blir intressant. Jag mumlade något, Mother Ganga, och plötsligt föll polletten ner. Låten hade sedan en tid tillbaka gett mig styrka, påmint mig om att det minsann inte fanns något jag inte klarade av. Då kändes det onekligen lite jobbigt om låten skulle komma att ha en helt annan betydelse, på riktigt…
Nu började jag bryta ner det jag sjöng, googlade lyrics och hjärnan gick på högvarv. Efter ett tag inser jag, som så många gånger förr, att det inte finns något rätt eller fel i min tolkning. En tolkning är alltid högst personlig och låtens betydelse formas i takt med den person du är, det du ser och upplever. Att Cloud Control drar paralleller till Mother Ganga, den heliga floden där man kan rena sig, är något jag kan identifiera mig med, men på mitt unika sätt. En källa till styrka, en källa till insikt, musiken gör det igen.
Detta huvudbry åsidosatt så har jag, till min stora förvåning (Läs: fördom), börjat inse att Australien är ett land att räkna med. Av någon absurd anledning har jag förknippat Australien med tuggummi -pop i stil med Kylie Minogue. Tur är väl då att det mer frekvent dyker upp band som bjuder på underbar indie/rock/folk så mina fördomar kan få sig en törn. Håll således utkik efter alla dessa band och se framörallt till att lyssna in Cloud Controls debutskiva, Bliss Release, som nyligen tilldelades Australian Music Prize - I can see why och jag beundrar det sätt de aldrig räds att leka med körstämmor, hur de aldrig räds att bjuda in dig till att hänga på.

There's nothing in the water we can't fight

Jason blåser liv i hela mig.

2011-03-07T21:42:00.000+01:00

Även fast att känslan av vemod fyller mitt hjärta så fort pianot tar sin första ton, känner jag mig ändå så befriad. När varje låt är den andra lik, när radion spelar dancebeats till dess förbannelse, kan jag äntligen pusta ut - Jason blåser liv i hela mig. Allt stannar upp, om så för några minuter, och äntligen kommer vi någon vart. Äntligen gör någon något nytt, äntligen kanske bubblan kan spricka?
Jag blir så sjukt inspirerad av att höra sådan här musik och jag kan medge att det var aningens otippat att det var mannen med stort T som bjöd på den. Låtens alla olika komponenter är kanske inledningsvis hjärtskärande men ändå så livsviktiga. Det är så vackert. Jag darrar likt ett asplöv och bitvis kan det rinna en tår längs min kind men jag känner ändå styrkan att ställa mig upp, stor och stark, och ta det som är mitt - Jag suger i mig all kraft låten ger mig.
Befriad var ordet och plötsligt ser jag allt klart och känner mig onåbar. Jag vill vara här och nu, leva, älska, hata, ta min plats. Det är inte i morgon det ska göras, vi gör det nu. Mitt öde, mitt liv, försök att stoppa mig. Jag ska inte dansa runt som alla dom där.

Avslutningsvis, känner jag verkligen för att säga tack, tack till Jason och alla bakom produktionen som levererar det här. Jag kan knappt bärga mig tills Sagolandet blir min.

Det var en gång en freakshow...och jag.

2011-03-03T19:53:00.001+01:00

Jag skulle vilja påstå att det är omöjligt att inte digga om du trycker på play. För mig sker det naturligt, vare sig jag vill eller inte slängs mitt ghetto-huvud fram och tillbaka och plötsligt lyfter jag taket med mina händer. Kan erkänna att jag känner mig lite smått patestisk när jag inser att grannen mitt emot ser mig men JAG KAN INTE SLUTA, Galactic's Do It Again gör något med mig som jag inte kan rå för.
Jo, för nog händer något unikt inom mig när New Orleans-bandets funk/jazz/fusion/hiphop och elektroniska kombination drar med mig på äventyr. Mia likes it, she likes it a lot. Senaste skivan, Ya-Ka-May, är en ren och skär upplevelse som gör avstamp i varje musikgenre there is. Likt ett kringresande cirkussällskap som ständigt drar ut på nya äventyr och som aldrig slutar att förvåna. En freakshow som hela tiden gränsar mellan något genialt och något totalt wacko - och det är väl detta jag älskar, antar jag. Älskar gör jag även deras groteska humor i form av videon nedan. Bitvis blundar jag och utbrister UÄÄ! men för det mesta skrattar jag högt och ler nöjt. (och JA det är värt att logga in på ditt YT-konto!! to hot for teenagers...)

En annan favorit från plattan.

Sadness is my boyfriend, sadness I'm your girl.

2011-03-02T20:48:00.001+01:00

Jag gör det man ska, jag skriver om Lykke Li. Skivan har sedan tidigare läckt ut på nätet men nu är den officiell och bör recenseras.

Lykke är Lykke, allas vår lilla darling. Ingen kan låta bli att bli knäsvag av hennes existens och ingen kan låta bli att känna en viss iver över att få lägga fingrarna på hennes nya platta. I mångt och mycket kan nog därför hennes platta vara hyllad redan innan utgivelse. Vad hon än tar sig för står vi med öppen famn och tar emot henne? Så, låt mig nu bryta ner detta. Låt mig gå utanför den del av mig som är precis som beskrivet, och låt mig skriva det som faller mig in så får vi se hur det går...

Tanken smyger sig på. Kanske är det så att jag nästan önskade att jag var singel när jag lyssnade på skivan. När allt ställs på sin spets, då varje ord kan bli till ett svek och varje blick kan döda. När man stirrar sorgen i vitögat, orädd men ändå skräckslagen om vad som komma skall - Det är då det är lite extra härligt att lyssna på texter som Lykkes.
Kanske hade Wounded Rhymes liknats vid en helig skrift om jag vore ensam eller så blir det ändå så? För ju fler gånger plattan spelar i mina lurar, desto mer uppenbart blir det vad som egentligen skett. Sadness is my boyfriend, sadness I'm your girl. Det är oundvikligt, som en smäll på käften för allt det gulliga och varma och en invit till Lykkes hjärta, till det mörka, till det gåtfulla och mystiska och till allt du önskade att någon sa men aldrig sagt, förens nu.
Varje låt bär på sin alldeles egna historia och låtarnas sammanhang och övergång är ett faktum som inte går att förneka och som dessutom fyller något sorts djuriskt behov, av oförklarliga skäl.

Kanske hade jag hoppats att jag skulle få vara surkärring ikväll, att jag kunde få peka med fingret och leka viktig men det går inte. Albumet är, som många anat, oklanderligt och på en resa med det psykadeliska, popiga och bluesiga ser hon till att lämna oss häpna och med suget efter MER. Typiskt Lykke. Nu är jag (kanske känns det fel i det sorgsna sammanhanget) glad. Hon lyckas alltid gå ett steg längre än alla andra och hur vi än tror att vi ska vara förberedda på hennes entre är vi aldrig det. Vi är bara vi och hon är bara hon, men så var det just det, hon är Lykke, det är inte vi.

Love Out Of Lust, en av många favoriter från plattan.

IIIIIN! - UUUUT!

2011-02-24T19:19:00.000+01:00

Jag tror inte jag är ensam om att känna för att bara släppa loss ibland - Att sluta ta mig själv på så stort allvar och bara vara?

Man stiger upp i gryningen, tar samma buss varenda eviga dag, knegar, hem, äta, sova och så fortsätter det. Jag tror det kallas vardag - och illa är det när man inser att det dessutom är detta som de kallar "att ha ett liv". Kanske är jag i själva verket inte så flippig när det kommer till min karriär utan skulle snarare kalla mig rätt plikttrogen. Inget snooza här inte, chop, chop, chop ska det gå. Upp ur sängen, in i duschen, ut, kläder på, hej då! (Se Snowroller IN!-UT!-scenen framför er) men jag kan ändå relatera till känslan, vardagens osexiga existens, för jag är ju en del av den. Kanske önskade jag då att jag var lite flippig, att en skruv lossnade ibland precis som det gör för killen i videon? Eller så klappar jag mig själv för bröstet och inser att det räcker att se någon annan göra det för att bli påmind om att inte sluta som en hamster i bur.
Känslan åsidosatt, jag var bara tvungen att ha med videon till Rabbit Song för den är så lekfull, för att jag inte kan slita ögonen ifrån den. Det är fint med de där som lyckas göra videos som är som små kortfilmer och just Boy & Bear har hittills varit riktigt grymma på just det. Att jag sedan älskar denna typ av indie folk-musik är självklart en bidragande faktor. I min mening går det ju faktiskt inte att ogilla något sådant här. Trummorna inleder med kraftiga slag och gör snart sällskap av lite fin körsång som även den mest tondöva av oss kan sjunga med i. Och så kommer sångaren med en djup och raspig röst ackompanjerad med banjon och smeker min själ likt sammet.
Nej, inte är killar från Sydney så tokiga inte? Och inte är de några söndermixade-studio-röster vi hör här inte? Det hörs på långa vägar men för dem som inte tror mig, alternativt vill nå klimax i musiknjutning, kan man ju alltid kika in den sköna akustiska inspelningen nedan.

Åh, tack gode Gud för att år 1998 inte är nu, tack för att jag slipper det som en gång kallades perfektion! - Tack för Boy & Bear!

Inte i en mörk gränd men a-okay i mina högtalare.

2011-02-23T18:38:00.000+01:00

Jag är kanske inte känd som den mest rädda av typer men väljer nog ändå alltid tryggheten om valet är mitt. Allt som oftast hatar jag mig själv för det men vet att när det väl kommer till kritan är jag alltid sist att banga. Jag antar att det ligger och pyr i oss alla, den lite mörka sidan, det farliga. De saker som får en att hajja till och inse att man är ute på nya territorium som känns fel men spännande. Lite så känner jag när jag lyssnar på OFWGKTA (Odd Future Wolf Gang Kill Them All) och i detta fall Tyler The Creator. Jag känner mig djärv men samtidigt förförd, det är lite läskigt men jag gillar ändå känslan deras psykadeliska hiphop bringar. Många tycker nog bara det känns sjukt och tabu medan andra känner precis som jag och blir lite smått lyriska av bara tanken.
Hela produktionen känns banbrytande men ändå old school, det är mörkt och kusligt men ändå så lockande. Som om jag vore busig, som om jag gjorde något jag inte borde - Jag leker med elden och jag älskar det, jag älskar det unga hiphopkollektivet från Los Angeles fast att de skrämmer mig lite.
Videon till hans första singel Yonkers från kommande plattan Goblin har i sig blivit en snackis och tilläggas ska väl att känsliga tittare varnas. Jo, för visst kan jag förstå dem som blivit upprörda men mina ögon ser samtidigt något helt annat. För mig är detta konst. Den får igång en känsla djupt, djupt inom mig som jag nog själv inte kan framkalla och det känns, hmm, vilket ord letar jag efter? Jo, häftigt. Dessutom älskar jag, av någon underlig anledning, partiet då demonen tycks flyga ur honom och han slänger ur sig hat likt någon med tourettes syndrom. Jag lovar, ni missar det inte.

Okej, kanske hade fegisen i mig inte vågat möta dem i en mörk gränd men de är nu och för alltid välkomna hem till mig, i högtalarna alltså...

Ps. Killen är född 1991. Ds.

Inte psykpatient, bara en regelrätt kick in the ass.

2011-02-22T20:44:00.000+01:00

Jag misstänker att jag har en ångestklump som växer som ett litet monster i magen min. Så mycket man borde men inte gör, så mycket man kan men inte vågar. Det samlas på rad och faller samman som dominobrickor om man inte tar sig i kragen.
Det är lätt att stoppa huvudet i sanden när känslan smyger sig på men allt som oftast blir jag lite rastlös, energin lagras inuti mig och jag måste få utlopp å det där monstrets vägnar. Vad gör jag då? Jag ser till att plugga in en låt vars bas pumpar i takt med min puls och plötsligt känns det lite bättre. För att maxa känslan brukar en promenad med lurarna dessutom lämna mig i en form av eufori. Puh, luften är aldrig friskare än just då. Då, när jag föreställer mig att hela världen spelar låten i mina lurar och att varje steg jag tar har en betydelse. Kanske grundar det sig i den där inneboende känslan av att man i sitt huvud skapar en musikvideo? Varje bil som gasar förbi, varje vindpust, varje snöflinga som faller, alla moment tycks ske i exakt rätt stund och ger exakt rätt känsla. Antagligen förstod inte Torpedo att låten skulle ha den betydelsen när de en dag beslutade sig för att producera, eller så var det just det motsatta. Någonstans i Stockholm kändes hjärtat lite annorlunda, gatan lite krokigare men ändå var det hela så likt. Att ta sig upp när man är nere, att våga när rädslan säger nej, att kasta sig ut för att du vet att du inte kan leva med dig själv om du inte gör det.
Om Waiting for the fall åsamkar mig denna oövervinneliga känsla, då tror jag att deras kommande album WE kan bli precis det jag, och säkert många med mig, behöver - en regelrätt kick in the ass, när den är som allra bäst.

Så, bli nu inte rädd om du ser någon som går som om hon äger gatan och som bitvis sjunger med i låten hon lyssnar på i lurarna, ring inte psyk, det är troligtvis bara jag - och kanske alla andra som är som jag, eller blir som jag efter detta.

Psst, lova att inte gola..!

2011-02-17T22:44:00.000+01:00

Mer, mer, mer! Jag vill bara ha mer! Den känslan är rätt unik och smått fantastisk. Man skulle kunna sammanfatta det som att när artisten nått den känslan, då har denne lyckats.
Nu väntar jag, sedan en tid tillbaka, otåligt på deras skivsläpp och jag vill att denne man ska fortsätta förgylla mitt liv med sina slå-huvudet-på-spiken-texter. Bandet som backar upp denna röst ska dessutom ha mycket cred för utan dem hade det inte varit Wolf Gang.
Många känner nog igen låten Lions in Cages som släpptes i slutet av förra året eller så kanske ni misstar dem för MGMT? Jo, för visst är det tidvis slående likt? Det var i alla fall min första tanke. Men så kommer jag på mig själv, slående likt men ändå så olika. Här dansar jag bort från de galna electroljuden som fått anti-hypen-i-mig-att-spy och vidare mot lite mer rockiga inslag vilket kanske gör att jag gillar dem så mycket. Att sångaren sedan överraskar mig med en soulröst och även matchar detta med en skön frisyr, ett örhänge, vinklade wayfarer's och uppkavlade skjortärmar kan bara inte bli fel i min bok. Han har något speciellt, jag kan inte sätta fingret på det men jag vill bara ha mer, mer, mer!
Och så var det där med det akustiska - Jag menar, det finns akustisk musik och sedan finns det akustisk musik. Wolf Gang är det sistnämnda. För herregud vad bra dem är live! Fuck it, jag hade kapat min högra arm för en spelning med dem! Ok, drama queen, lugna ner dig. För när allt kommer omkring har jag ju bara en dryg timmes resa om jag verkligen hade velat. Men så kommer ursäkterna, jobbet, tiden, pengarna. Äsch, jag rånar en bank, säger upp mig och sticker till Nottingham där de spelar imorgon! Farväl!

Lyssna nu på nya singeln, Dancing with the devil, samt Back to back, en av mina personliga favoriter när det kommer till livesessions, och du kommer sakta men säkert inse att du kommer åka dit som min partner in crime.

PS. Shout out: Hampus och Malin, ni BORDE! Ds.

Den räddade inte ditt men nu räddar den mitt.

2011-02-15T20:23:00.000+01:00

Det är som att du är bredvid mig fast att du inte är här. Jag känner dig var jag än går, jag ser din blick var gång jag blundar och efter varje hörn jag passerar håller jag andan och önskar att du ska stå där. Men det finns platser jag inte vågar besöka, det finns tankar jag inte vågar tänka, minnen jag älskar men hatar att minnas. Garderobsdörren står ännu öppen för bakom den göms ett fotografi på dig. Jag kan inte se hur du ser på mig för jag saknar dig.
Du låg så stilla, som om du sov, men det fanns ingen där. Jag tänkte att du drömde och att jag skulle möta dig där. Tårarna rinner fortfarande längst min kind, minnena besöker mig och nuet jagar mig. Det jag känner som verkligheten tycks vara långt borta och jag vet inte hur man hittar dit igen. Ingenting blir sig likt, det har jag förstått, ingenting blir som det var med dig, det har jag förstått. Men inget mer än det kan jag förstå.
De säger att jag ska förvandla känslorna som bor inuti mig till något fint - men jag vet inte hur man gör det nu och jag försöker febrilt att lista ut vem jag är utan dig. Jag vet inget annat än att jag faller. Men när jag kände mig som allra lägst, när inga ord kunde trösta, när jag drog täcket över huvudet, kom han till mig. Det är en form av räddning, jag slipper säga det själv, jag slipper tänka allt en gång till och någonstans lyckas jag finna tröst i honom. En liten glimt av ljus långt, långt där borta. En liten glimt av mig själv. Musiken kramar ur mitt hjärta och ibland undrar de andra om den kanske snarare stjälper än hjälper mig men jag vet att den räddar liv. Den räddade inte ditt men nu räddar den mitt.

James Blake - The Wilhelm Scream